Solig söndag, sitter på kafé. En klarblå himmel; det måste vara bombdamm som fallit, lagt sig över hela Malmö. Eller så klardrömmer jag.
En vilsen orientering i en bekant värld som blivit mig främmande. Jag vet inte om jag tappat fotfästet och börjat sväva eller om jag ligger utjämnad längst marken, och bara förflyttar mig på rullband.
Jag är på Italiensk landsbygd, eller på ett blomsterprytt parisianskt kafé. Eller i Baltimore – det spelar ingen roll, jag har ändå aldrig varit där. Jag har tagit jobb på en handelsbod i centrum. Det är en helt annan värld från den av fabrikernas dunkel och halvautomatiseringens musikaler.
Idag har de satt upp en ny föreställning, så jag går ut. Den är på chilensk spanska, så jag förstår mest bara kroppsspråket, gesterna och tonläget. Panoramavy över Jesusparken och Möllevången, jag ser hustaken, himlen, och flyttfåglarnas ankomst inför den annalkande våren. Jag vet inte vad den handlar om, jag förstår bara detaljerna; de subtila blickarna och de dramatiska transaktionerna i folkmyllret på marknaden.
Malmö är en smältdeg och jag skiktar mig, är slammet, slagget på toppen.

Idag har alla satelliter fallit från skyn, varken täckning eller internet finns att tillgå. Alla verkar jobba eller vara på semester. Jag ringer på på Disponentgatan 25. Ingen öppnar. Jag kollar genom fönstret och där står det tomt för visning. Inga affischer på väggarna, inga lampor i taket, och den lilla pridevimpeln fastklamrad på balkongräcket är borta. I portens spegelglas ser jag inte mig själv.
Jag går vidare eller tillbaka, förbi andra platser där folk jag känner flyttat ifrån. Går förbi Linnéas båda hem, där väggarna ännu är turkosgrönmålade. Går förbi Lukas hem där Idun hängde upp-och-ned i torkställningen. Går förbi Folkets park där Glenn satt i bikini och drack folköl. Går förbi lagliga väggen där vi jagade bort anti-semiter.
Klockan har varit tjugo över tolv hela dagen och jag har tappat räkningen för hur många vårdagar som passerat sedan jag kom hit idag. Raderna skriver sig själva genom kaffeimman på mina läsglasögon i all oändlighet och kaféet stänger aldrig sålänge vårdagen varar.

Jag går förbi några hundratals berättelser utomhus. Poeter: Ensam-mammor och joggare. De släpper sina strofer i luften. Hade jag börjat rota i grusgången i Pildammsparken hade jag kunnat sätta ihop flera dikter av orden folk tappat.
Jag har nyligen börjat hänga med en gammal vän som bor här precis i närheten. Jag tänker att jag hade kunnat knacka på och fråga om han vill hångla. Varför vet jag inte.
Precis som mina vänner har jag också hål i skorna. Genom dem kan jag känna vinden. Jag tänker på att om någon av mina vänner hade varit med mig nu så hade vi kunnat äta fint på nån restaurang, på förväg lagt fram en plan på hur vi hade kunnat ta springnota.

Jag är nästan alltid mitt uppe i något, eller någon, så att jag själv mister min position. Skenfylla. Jag sitter på toa och lyssnar på elen. När jag orienterar mig som jag gör i andra, så tapper jag greppet om min egen verklighet. Glömmer av att stryka fingret i dammet som lagt sig över mina möbler. Glömmer av markens ständigt skiftande struktur genom skorna när alltid cyklar.