Livet är ett straff, en pina, en plåga, en blasfemi, en terror, en fasa. Jag reser mig omtöcknad ur sängen och riktar mitt fokus på dödens underbara befrielse. Vem har sagt att döden innebär en total befrielse? Det kanske blir mycket ondare och värre än det här jävla livet. Jag är inte glad, men jag är inte väldigt ledsen heller. Svävar omkring i mitt limbo. Förbannar den dag då jag föddes. Jag har alltid känt mig utanför. Jag kanske var bipolär redan som ett litet barn. Fyller 54 i början utav maj. Livet är ett straff, en pina, en plåga, en blasfemi, en terror, en fasa.
Har tappat all min förmåga till humor. När jag speglar mig så ser och hör jag en pojke fråga: Varför? Varför mår jag så jävla dåligt igen? Varför mår så många människor så jävla dåligt? Varför?
I mitt huvud ett vacuum. Tomt på känslor. Sitter på mitt rum på rättspsyk och undrar när jag ska få komma ut härifrån till ett eget boende. Detta är misär. En katastrof. En parodi på mänsklig existens. Varför inte bara kvickt som blixten göra slut på mitt så kallade liv? Tågspåret. Men det skulle ju innebära att ge upp allt. Jag är inte en människa som ger upp. Jag är övertygad om att jag i framtiden, när jag har kommit härifrån, kommer att kunna leva ett skapligt meningsfullt liv. Men dessa dagar är livet jävligt tungt. Jag känner inte för våren, ljuset sticker i ögonen. Datorn, skrivbordet, rummet på avdelningen, sjukhuset, i utkanten utav staden Örebro. Sverige. Europa. Planeten Jorden. Solsystemet i galaxen Vintergatan. En galax bland miljarder andra galaxer, gränslöst. Jag har inget mer att berätta. Livet är en dyrbar gåva, en oerhörd kärlek och ömhet, en glädje, ett skratt och en gråt. Tanken på en hemkomst. Att få komma hem en vacker dag, för i den här världen går inte att existera i frid. Oj, där försvann 2 decennier i mitt liv. Vad har jag gjort, hur har jag haft det i 20 år? Vet inte, minns inte. Jag gick ner mig i psykträsket för 16 år sen. Jag var så utbränd och deprimerad. Jag tog mig aldrig riktigt upp igen. Förutom några perioder 2008, 2012. 2015-16 var jag så kreativ, grät och skrattade, skrev. Sen fick jag ett boende, en stuga ute på landet, blev isolerad, det gick så dåligt med bussar, blev sjuk igen, tände eld på stugan som brann upp. Ingen fara för andra människor, men det blev rättspsyk igen så det sjöng om det. Hamnade nere i Växjö. Ett högsäkerhetssjukhus. Riktigt så dåligt som jag mådde där gör jag inte nu, det var ett helvetiskt ställe. Satt där i ett år. Ett jävligt långt pinande år på ett klass 1-sjukhus. Detta sjukhus är klass 3. Den lägsta säkerhetsklassen. Det finns ingen plats och inget tillstånd där Gud inte är närvarande, läste jag i en bok. Ibland känns Gud väldigt långt borta. Gud, kom till mig, visa dig, låt mig förnimma dig. Jag vet inte vad jag ska göra för att komma ur detta tillstånd. Livet är ett straff, en pina, en plåga, en blasfemi, en terror, en fasa. Djävulen och hans demoner skrattar åt mig.
Jag har samtal med en utav kontaktpersonerna klockan 18.
Före det middag om en kvart klockan 17.