Busters ögon följde bekymrat Stefans rörelser då han krängde på sig den gröna jackan och drog på sig stövlarna med de höga skaften. Geväret stod redan redo vid dörren. Buster var sedan länge pensionerad, men i sin ungdom var han traktens bästa jakthund. Stefan tittade på Buster som låg med huvudet vilande på hundbäddens kant. Geväret betydde jakt, men det var länge sedan Buster följt med på jakt och Stefan hade inte heller varit ute på länge. Jobbet och familjen snodde numer all den tid som han förut spenderade i skogen. Stefan kände efter i fickorna, patroner, kniv, mobil och nycklar allt han behövde var med.
”Ska du med ut i skogen Buster?”
Stövaren satte sig kapprak upp i sin bädd, de hängande öronen gjorde ett försök att ställa sig. De bruna ögonen glittrade jakande under de grånande ögonbrynen.
”Kom då!”
Buster ställde sig upp och sträckte ut sin långa hundkropp. Linkade sedan fram mot Stefan mellan lådorna i hallen, med svansen glatt viftande. Stefan suckade, det gjorde ont att se sin bästa vän hämmad av ålder. Han böjde sig ned och satte på honom halsband och koppel. Fick en varm slick på sin kalla hand. Slängde upp bössan på ryggen, vilket fick Buster att ge ifrån ett sprucket skall.
”Är du jaktsugen gubben?”
De kom ut i den strålande höstdagen och med Buster haltande framför honom i det slaka kopplet, njöt Stefan av höstsolen medan de gick den bekanta vägen från huset. Förbi till saluskylten och ut på skogsvägen. Stefan hade fått ärva familjegården när hans far hastigt gick bort. Gården låg i princip mitt i skogen. Var man än gick omslöts man snabbt av träden och den dova tystnaden. Löven singlade långsamt ned från björkarna och det sa klafs varje gång Stefan trampade med de grova stövlarna på den leriga vägen, som hans far en gång låtit anlägga. Buster blev ivrigare ju längre in på vägen de kom och han kastade huvudet bakåt för att skynda på Stefan, som aldrig förr hade haft ett sådant problem att gå. Han snubblade och halkade, nästan som om vägen försökte stoppa honom att komma in i sin kära skog. Men till sist kom de till den stig som skulle ta dem längre in.
Stefan kopplade lös Buster, som glömsk av ålder och stelhet stod och hoppade på stället. Ivrig att få känna skogen under sina tassar igen. Stigen var täckt av nyfallna löv, lingonriset lyste fortfarande grönt under granarna. Stefan nickade åt Buster, det var allt som behövdes, under år hade de finjusterat signalerna tills de suttit perfekt. Ofta visste Buster vad Stefan ville innan han sa det. Buster stack iväg på stigen, precis när solens strålar letade sig ner mellan det täta grenverket och fick den bruna pälsen att glänsa. Stefan gick hundra meter in på stigen och andades in den söta doften av granbarr och som alltid förnam han smaken av harsyra på tungan. Hans mor, som varit död i tio år gick omkring i sitt röda huckle och plockade lingon. Hon rätade på sin onda rygg och vinkade. Stefan vinkade tillbaka innan han tog ner geväret från ryggen och laddade magasinet.
Hjärtat bultade hårt i bröstet och pulsen vibrerade i tinningen. Halsen snörptes ihop, som om han bar en för hårt knuten slips. Han visste hur Buster sprang, han löpte i en cirkel på två hundra meter runt Stefan, precis som han tränats att göra. Det var uträknat, han skulle komma ut på stigen några meter framför honom. Stefan la geväret tillrätta vid höger axel. Ställde siktet lite bredvid den punkt där Buster skulle komma och väntade. Hela skogen kom närmare, vaggade in honom i den välbekanta tryggheten han alltid känt, i skogen kunde inget skada honom, där var han fri att bara vara Stefan. Lugnet dämpade stormen som tjöt i hans mage, ett ögonblick kändes som en timme och ett ögonblick var allt han behövde.
Ljudet av kvistar som knäcktes, bröt den stilla magin. Ut på stigen hoppade Buster, ung som förr med den rosa tungan hängande utanför den leende munnen. Lycklig precis som Stefan önskat honom. Skottet gick av och knallen fick fåglar att lyfta ur träden, vingslag fyllde luften och Stefans korta andhämtningar dränktes. Kallsvettig och med tårarna rinnande ned för kinderna föll han ned på stigen och stirrade tomt på sin fallna kamrat. Att hans tid var kommen var det inget tvivel om. Men hjärtat hade ändå slitits ut ur Stefans bröst och låg på stigen bakom honom och slog tyst för sig själv.
Pappas tunga hand slog ned på Stefans axel.
”Det handlar om att växa upp min son, acceptera tidens gång och släppa taget när tiden är inne.”
Solen letade sig fram mellan träden igen och sken på Buster som vilade på stigen.

Hallen var tyst och öde, en kall vind svepte emot Stefan och lämnade honom ihålig och stel. Han lutade geväret mot väggen. Tittade på den tomma bädden. Såg Busters valpiga kropp tjorva iväg efter en boll. Hans ståtliga unga byggnad när han stolt travade genom hallen för se om något hänt medan han varit borta. De glada öronen som slängde runt huvudet när han kom springande för att hälsa. Aldrig mer skulle han mötas av en hund i detta hus.
En bildörr slog igen, signalerade att Lovisa och deras femårige son Lars var hemma. Stefan slöt ögonen, såg för sitt inre sonens lingula hår och blåa ögon. Han vände sig långsamt om och gick dem till mötes.
Det handlade ju om att växa upp.