Med ett öga ser jag en citronfjäril dala. Med det andra ser jag en tät famn med blåsippor vid foten av en fyrahundraårig ek och lite längre bort linkar en grå gammal hund intill en ung kvinna. Jag kommer ihåg det som kanske var näktergalen och den mer trolige bofinken vilka jag hörde för en timme sedan, vid djurkyrkogården mellan Gärdet och Värtahamnen, och jämför dem med den lille koltrasten som nu ställt sig vid mina kängor för att vrida upp huvudet och sin gula näbb och sjunga uppfodrande en liten stund. Jag vaknade tidigt i morse, kvar i mig porlade vargtimmens småfågelsång som måste ha letat sig in i min sömn och jag klev upp och stekte ägg och jag vill leva. Jag fyllde termosen med kaffe och irriterades av vårens första fluga. Jag tog röda linjen till Stadion, ville elvafika vid Isbladskärret och dess skräckfåglar, hägrarna, urtidsfåglarna, vilka tjattrar som aporna i Amazonas och liknar grova grå ryckiga pinnar.

Men en and nöp mitt stekta ägg ifrån smörgåsen jag höll på att föra mot mun. Jag hade redan vid första tuggan förstått att jag skulle hålla den där gynnaren under sträng uppsikt, och motade den med både termos och känga. Men jag gjorde ett misstag: jag blinkade eller bligade ut över kärret ett ögonblick. Efter en två tre sekunder stod tre gulögda trutar på räcket av bryggan jag satt på och skrek och stirrade ner den ivrigt mumsande anden och upp från kärret välte sig en trög gås stor som en cockerspaniel. En halv stekt tomat vilken låg på smörgåsen rycktes med andnäbben ner och krossades mot plankorna, det såg ut som blod.

Jag försöker vila ifrån min bys unga mördade och platsen nere vid Centrum med blommor och färggranna laminerade porträtt av de döda; vaktuniformer och tysta svartklädda tonårspojkar; poliser och - ja, faktiskt - ministerns säkerhetsmän med allihop likadana blanka grå kostymer och lika smala kroppar och med ungefär samma slags stelnad frisyrgelé. Men det går inte så bra, det går inte så bra att vila ifrån det, och jag vill verkligen försöka låta bli att tänka på splittrade skallben och anhöriga som nu kastas till golvet av sin egen smärta.