Jag fanns
medan bergen ännu levde
före det stora utdöendets tid
då de stora kontinenterna av döda kroppar bildades.

Jag fanns
i något för längesedan försvunnet hav
jag dansade, ett glitter i vattnet.
Upp mot ytan
ned mot bottnen.

En berusning
en glädje men också en självklarhet.
En trygg förvissning om att inga predatorer fanns.

***

Ingen tänkte
ingen såg den stora pendelns gång.
Men verkligheten fanns -
kanske till och med ett steg närmare kärnan.
Svanen böjde sin hals
bina provade sin landningsplats.
Någonstans långt borta
stacks himlen i brand
medan kuggarna ljudlöst fullföljde sitt varv.

***

Så uppstod det en linje.
Inte som en lilja i dalen
men som ett ljust skott på en svartnad stam.

Barndomen rymde lekar, rymde sorg.
Något tvingade oss upp till verkligheten ovanför ytan
en tyst rovdjursskugga mot den ljusa bottnen.

Något delade sig och brast.
Inte i smärta
kanske mer förvånat.
Inte längre leende munnar
utan vassa hörntänder
blottade två ögonblick innan hugget.

Och kanske bär vi därför på en sorg
och en namnlös saknad.

***

Vi bär vårt namn
det vi tog oss.
Adams söner, Evas döttrar
eller mer formellt; Homo sapiens.

Men de andra då
de som försvann längs vägen?
Erectiner, habiliner
inte så smickrande epitet kan tyckas
och närgånget rotande i privata ting:

överlevnadsvärde, födosök, fortplantningsförmåga.

Vid vilket namn kallade sig den
vars spegelbild darrade till och stillnade
i en ogrumlad yta?

Starka fötter gav spår i leran
hjärnor som inte grumlades
av Machiavellisk intelligens...

***

Det handlar alltså om vår barndom igen
ett nytt ljus, nya skuggor.

Det handlar återigen om gränser:
gränsen mellan det vi vet och det vi tror oss veta.

Gränsen mellan hav och strand
där vi som barn letade musslor.
Gränsen mellan is och dalgång
och den tydligt avgränsade mellan grottans trygghet
och slättens farliga synlighet.

Men framförallt gränsen mellan vi och dem.
De, som fortfarande skymtar till ibland
strax bakom ögonvrån
en snabbt uppfattad rörelse vid horisonten
eller hörs mumla otydligt
någonstans i mellanörat.

***

Tystnad
Aning
Mörker

Från början
eller slutet.
Vid varje vägskäl samma undran.

Ingen före
ingen efter
och ändå inte ensamhet.

Snarare osynliga broar och uppmärksamhet
ett lyssnande
inåt
utåt
förtrollningen kommer aldrig att brytas.

***

Stunden för vår avelse känner ingen.
Inte heller vårt ursprung eller sanna natur.
Ett klot fullt av undrande hittebarn.

För vad vet vi egentligen?

Att våra ögon är skapade att se horisonter.
Att våra tårar har samma salthalt som Urhavet.