Längst in i grottan
är det tyst.
Längst in är ljuset mörkt
och leende
och jag vill inget hellre än att le tillbaka.
Skalet fanns före hönan
och i en begynnelse värptes liv
i en annan uppstod gud.

Dansande steg
jag smeker mina fotsulor
mot det stoft som lent formade sig
efter historiens vingslag.
Och jag hör avlägsna hjärtslag
tyst jag hör
tyst jag hör
trådarna som väver allt samman.
Hur människogråten som droppar
fyller mina händer.