Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kursiven är parafraser/översättningar (från engelskan) på rader ur persiske poeten/mystikern Jalal al-din Rumis skrifter.


L’chaim II


Varje andetag jag tar säger:
”Ödmjuka mig! Ödmjuka mig!
När jag blivit som minst
blir Guds härlighet störst.” 

Jag har andats så många andetag
att jag tappat räkningen – eller mera sant,
jag räknar dem inte. Lik gråsparven
som sitter här utanför och låter sitt tjitt-tjitt
ljuda om och om igen. 

Det slår mig att mina fingrar luktar lök. 

                    * * * 

Min sorg sätter mig i fängelse.
Se! Nyckeln är här! 

Kylan och tyngden i stålet vibrerar min hand.
Längtans portar öppnas och ljuset! Ljuset!
Ljuset dricker cellens mörker.
Nyckeln är alltid i min hand. 

                    * * * 

Döden kommer
att ta allt jag har
ifrån mig. Fort!
Låt mig ge bort
allt jag har så att
Döden finner mig tom. 

Alla hållhakar är borta,
alla bagage kastade i havet,
ingen last att släpa ut på kajen. 

Vill du ha dem får du dyka själv.
Jag har släppt allt i havet.
Inte av rädsla, inte av sorg. 

Min frihet gjorde mig fri
att lämna det bakom mig. 

                    * * * 

Ge dig inte ut för att söka efter månen.
Den måne du söker finns i dig. 

Månens väg över sjöns blanka yta,
spårlös. Ljuset går på vattnet. 

Miraklet ser jag där jag sitter i båten,
glider in i det reflekterande ljuset 

och ut på andra sidan. Spårlöst.
Jag gör samma manöver om och om igen. 

Detta vill jag göra om och om igen.
Jag har slutat att se upp som om jag satt 

på botten av en djup brunn. Guldmyntet
jag trodde var på brunnens botten 

var så långt borta – djupt inom mig
och detta mynt är mitt för alltid. 

                    * * * 

Vädja till Gud: ”Älskade, upplys mig!”
Och se upp, din fackla kan antända hela världen. 

Jag placerade ett helt paket tomtebloss
i famnen på en keramiktomte
tre dagar innan julafton.
Det där ljudet – som ett stort klot
rullande nerför ett berg, och
väsandet och den stickande lukten
av alltför mycket jul på en och samma gång.
Branden förtärande förfärande. 

Längtan är en eld, eller snarare
en av de många flammorna.
Det var på den här tiden de började
stänga kanalerna i Venedig och
Medelhavet suckade djupare än vanligt.
Det är detta som jag inte begriper.
Och det är strålande jul i gardinerna. 

                    * * * 

Polera ditt hjärta ihärdigt,
och tids nog kommer du att se
både det goda och det onda. 

Jag har inte sett själva trädet
men frukten är så färggrann. 

I frukten finns sprängkraft
större än den som jämnade Nagasaki. 

                    * * * 

Fall in i Guds famn
och du kommer att gråta som ett barn.
Vägra att komma
och du kommer att kallna som is. 

Våren är världens gråt, tårar
släpper från björkgrenen. Ner och ner.
Myllas. Ner och ner.
Det är inte en sorg, 

gråten kommer från någonstans djupare.
Från den där platsen som veta att hemma finns,
som ömmar när kadensen i Mozarts
Violinkonsert Nr 5 plötsligt andas in tystnad innan 

slutackordet andas ut. 

                    * * * 

Gud är ett hav av barmhärtighet,
kom och tvätta dig! 

Jag har smör på fingrarna, ja
upp till armbågarna. 

Det är ett ogjort arbete att försöka
gnida bort det själv. Det bara sprider sig. 

Det är som när man kliar sig och kliet
vidgar sig i och över hela kroppen. 

En skogsbrand går under huden
och jag underblåser den. 

                    * * * 

Jag är insvept i skuggor;
förblinda mig med ljus! 

Stenen tas bort.
Lasarus! Lasarus!
Sluta spela död!
Lasarus! Lasarus!
Stenen tas bort.
Lasarus! Lasarus! 

Syret fyller klippans lunga.
Lasarus! Lasarus!
Sten bort. En skakning och bort.
Lasarus! Lasarus!
Stenen bort! Linnetygen!
Ta bort! Stenen bort!
Lasarus! Lasarus! 

Jag ser allt förblindad och snön
spänner sitt bländverk över åkrarna.
Vi pulsar mot dungen och stenröset.
Där i dungens dunkel, dit där snön
inte når in under granarnas vingar,
ska vi flyga över fälten och yla blint. 

                    * * * 

Om det är kärlek du söker,
halshugg fruktan. 

Vi drar korken ur flaskan.
En röd suck tränger ur den gröna halsen.
Lätt hand, lätta handen, drag in i kroppen
och det mörkt röda blir genomlyst,
det gröna ljusnar, det röda lyser.
Det är tid att gå, det är tid att stanna.
Lämna ut alla uppgifter
och stanna och gå. 

                    * * * 

Misströsta inte
om Gud sänder bort dig.
I morgon kanske
du kallas tillbaka. 

Det är mycket som låter
som om det vore
den enda sanningen.
Liten ställer sig vid stor. 

Lättar sitt hjärta
ur den dunkla vrån
träder fram – som jag skriver
blir det ljus idag – hela dagen! 

Det är inte långt till nu
när nära är här.

 

 

 

 




Fri vers av Stefan Albrektsson
Läst 427 gånger
Publicerad 2019-04-18 12:36



Bookmark and Share


  ResenärGenomLivet VIP
Mycket fin fortsättning på förra dikten...att läsa och begrunda...
2019-04-20

  Stanley Rydell
Meditation utifrån Rumi att långsamt smälta en skärtorsdag som denna:

”Det är inte långt till nu
när nära är här.”
2019-04-18
  > Nästa text
< Föregående

Stefan Albrektsson
Stefan Albrektsson