Sorgen kom,
sorgen svämmade över igen,
säg, jag trodde för en sekund
att den var borta för alltid.
Men när den inte kom
så kom igenting heller.

Det var bara tomhet.
Men sorgen, den jagar mig,
den hemsöker mig,
lik en spöke.
Den jagar mig i mina drömmar,
till och med när mina ögon är öppna.

Sorgen är som en dimma,
den kommer smygande,
helt plötsligt är man mitt i den,
ser ingenting
man kan inte hellre sträcka ut sina händer,
hoppas på att någon tar den,
drar en ur från dimman.

Så har det alltid varit,
så kommer det alltid att vara.
Men för en sekund,
trodde jag att den skulle dröja lite,
innan den kom och svämmade över mig igen.
antar att jag underskattade dens förmåga.

2017-04-27 Onsdag kl 08:24