Ville skrika nej. Det räcker. Nu. 

I bakre delen av deras dal blommade 

deras sommaräng. Hon tog av hans 

bördor just där. I ögonen syntes det 

hav han aldrig känt. Kallade på honom

ihopkrupen bland träden. Skruvade isär 

honom från de barn som likt honom stod 

stela. Bad solen om att fastna likt en 

långsam röntgenstråle. Lät skrattet porla 

genom vener ut till minsta atom. Rädda. 

I handen knöt hon kvarlevorna. Stegen 

längtade klipporna, havet som skulle 

skölja bort döden i skarpa vågor över 

nakna klippor. Rädslan som spetsades 

mot det vassa. 

Det fanns inget hopp här men i stegen 

fanns en melodi hon tidigare visslat. 

Genom rytmen klarade hon ett steg i 

taget. Genom tårna kände hon den 

mark de en dag kunde gå.