Lever strandskatelivet

springer rödbenad över sanden

Nävervit koltrastsvart 

blänker skruden

trippar på sitt säregna sätt

tänker på kommande flykten

kalasar på  musslor, kräftdjur

blötdjur, även insekter och maskar

Strandskatan är inte kvittrig

eller mumlar rappakalja som vi människor

gör ibland

den har ett  gällt och högröstat "biik"

lutar sitt öra mot rymden 

lyssnar i det fördolda, hör deras röst

tills hösten blåser i sitt horn

en sorgsen avskedston

Löven börjar då att gulna så sakta, rodnar

om äppelkinden

månen gungar över en buktande spegel

och vinden blåser med fulla segel

runt hav och himmelsrand

Och svartvit flyger till ett annat land