Hej. Jag skriver inte här längre. För jag har hittat rätt. Och har inte längre några drypande sexfantasier att komma krypandes med. Ok. Jag har allt det där nu, bostad, baby och bullterrier men visst fantiserar jag om heta kollegan. Och hen om mig. Men inget händer, såklart, för jag skulle aldrig kunna såra min baby. Jag tror kollegan tänker samma om sin baby. Bara maybe.

Fan, vad tiderna ändras. Jag är en helt annan person till sättet nu. Så jävla vuxen. Ni anar inte. Innan var jag ung, fri och kunde sväva runt. Vara ute och gå på kvällarna under vinterhimlen, både se stjärnfall och höra rymdbrus. Nu skulle jag inte få för mig att ge mig ut under ”vinternatten”. Ibland tvingar jag mig att ägna några minuter åt att göra som jag gjorde förr, lägga mig på marken och låta naturens ljud, doft och lukt jorda mig, men då är jag stressad hela tiden och tänker på hur länge jag ska hålla på med det. Borde lägga ner mitt nya tankesätt. Förr var jag så mycket mer ett med mitt lugn.

Nu är det stressigt. Min baby lugnar ner mig stadigt. Med henne släpper jag jobbet, inte allt annat jag måste få gjort utanför jobbet, men i alla fall jobbet. Den där jordande känslan däremot får mig att släppa allt. Komma ihåg vad som är viktigt. Just den jordande känslan av att ligga klistrad på jorden och blicka rätt upp, se några fåglar, några moln eller helt enkelt enfärgad sky utan några händelseförlopp. Finns inget som gör mig så lugn, så mycket ner i varv, finns inget som får min hy i ansiktet att kännas mer slät, min andning att gå ner i varv liksom min puls.

Att bara ligga ner på sanden och känna hur den värmts upp av solen. Att kisa och se havsglittret. Känna hur solen värmer min kropp. Höra vågorna, skvalpet och måsarna. Låta tankarna ta det lugnt. Det var längesedan jag gjorde det. Jag ska göra det. Imorgon.