fullmånen stiger ikväll igen
dess mörka sida ser vi inte
men för vissa av oss
är den mammas gata

"döden?
det är där vi skiljer oss från djuren:
en hund vet inte att han ska dö,
alltså kan man inte klandra honom
för att han viftar på svansen

människan, däremot, vet att hon ska dö
och ändå viftar hon på svansen
det är det här som gör livet så olidligt för oss –
vi är medvetna om döden,
så tiden blir outsägligt dyrbar,
man vill inte slösa bort den på sånt som tråkar ut en"
( – Arne Anka)

vårt medvetande och vår "höga intelligens"
kommer med en mycket mörk baksida –
hundar, eller katter för den delen,
behöver sällan gå i terapi eller äta psykofarmaka

för mig är räddningen definitivt skapande verksamhet
jag skriver musik och poesi
och det är för mig ett viktigt fönster,
ett fönster ut mot en vackrare och meningsfullare värld

ikväll stiger fullmånen igen
vi ser inte månens mörka sida, annat än metaforiskt –
men inte ens där jag är nu, på min stuga
där vitsippor och kabbelekor och häggar blommar,
och solen skiner och månen är full,
är mörkret längre borta än en ögats blinkning