I nattklubbens heta dunkel 
möttes kroppar som annars 
bara på grund av någon 

överenskommen artighet 
likgiltigt 
skulle ha passerat varann 

Men där på dansgolvet, vid bardiskarna 
var allting tillåtet, 
där blev andningen gemensam, 

åtrån allmän; jag kunde ha 
skrikit ut min ångest och 
ingen hade hört mig så 

det gjorde ingenting. Och 
min kropp blev en del av massan, 
dansade lika het som de andras 

uppslukades i rytmen, blev en del, 
tillhörde, äntligen. 
Och i all den där 

samhörigheten 
med människor så nära varann, där 
munnar mötte munnar blev 

ensamhetens desperation så 
självklar, ja, så 
outhärdligt naken