Bofinkens permanenta draperi av drypande kvitter, en vägg av småljud som vill berätta om cyklar på grus och varma plank över krondiken, om en och annan eka, fläsk och sill. Jag minns hur det var att ligga kvar och dra sig, eller har jag glömt och jag kliver upp och lyssnar på ungdomens pop som nu låter annorlunda och jag skulle ljuga om jag sa att kaffet inte smakar mycket gott de här åren. I mig ruvar ödem och kolijox och offerrollen är en saggig kappa som jag känner igen när jag ser den. Den luktar purgativ och trädgårdstomtar, kompositer och passiv aggressivitet. Den bor alltid granne med föraktet och självgodheten som är goda vänner och bjuder varandra på lika många kakor lika många gånger. Nog kan jag förresten lyssna till barnspråk, men inte utan spränghuvudvärk och ångest, för jag vet att barn och hundar aldrig pratar så, i varje fall inte barn. Nu en spröd knackning, vilken jag för ett ögonblick förväxlar med ett husdjurs klor eller en kär hustrus klackskor på parketten hos grannen ovanför. I trapphuset två eteriska unga kvinnor med tunna lila blodådror om nyckelben och hals, rågblonda och emliga, vackra som putsade lik. De frågar saligt leende, hungrigt, efter mitt barn och de vill visa mig sanningen, pekar på en bok de burit med sig, letar efter rader de tror kan passa. Jag frågar om de vill ha luktsalt. De provar att hemsöka mig och framför allt mitt barn. De söker efter proselyter, men de luktar ingenting så jag ber dem gå.

*