Dagen förvandlas till det vackraste fenomen om nätterna.

Månen gråter, sminkad med limmade stenar mot ögonfransar,
på himlens själsliga draperi,
neutral,
enkel och rak,
står han nog bestämd över hans val,

mer död än levande skulle jag tro,
bland stjärnor simmar han runt.

Pokeransikten ler avslöjande,
nedtryckta av sanning, kryper de längst trottoarkanter,
i vattenpölar.
FOLK FÖRAKTAR DOM!
I regn inbillar dom sig att livet är underbart,
genom brutala lögner,
glasklart.

Sundtals dränker jag dem mot mitt örngott, mina tårar.
Bakom min gardin gråter månen, alltid lika dystertvackert,
bland stjärnor som glänser.

Pokeransikten ÄR MINA BÄSTA VÄNNER!