Så lätt det är att släcka en låga
en vindpust från ett öppet fönster, bara.
Eller spränga en maskrosboll i tusen bitar
låta de sammanflätade dunen spridas för tusen vindar.
Så lätt att krossa en skimrande snäcka
skalet är så tunt att den ursprungliga formen bara anas.

Tunn är den hud vi fått.
Den duger till vägg och mur
så länge vinter råder och tjälen inte tinar.

Men med ljuset kommer islossningen.
Hett strömmar smältvattnet
spränger sig smärtsamt ut
banar sig nya vägar.

När hjärtjökeln smälter brister fördämningarna.
När isberget kalvar sjuder havet.

Vart tog du vägen, min spegelbild i vattnet
då ån ljus och glittrande flöt fram?
Vart tog du vägen, min tystnade längtan?
Gömmer du dig bakom universums alla stjärnor?