Vi är så små.
Fjällen så stora och eviga.
I denna värld av stillhet och stormar
krävs både ylle inunder och välvallade skidor.

Liten och okläckt
färdades jag fram
ilande lätt
som dragen av ett spann blekögda fjällhundar.

När jag växt i pjäxorna
fick jag prova mina armars styrka
i de hårdglättade backarna runt hytten
väl medveten om
att när jag inte räckte till
bars jag av en styrka
större än min, sju man stark.
”Slappna av i knäna så styr jag”.

En kärlek lika påtaglig
som de kvällstysta fjällen badande i blå skuggor
doften av timmer i skogen
och de fastfrusna björkdansöserna
i dagens sista varmglödande belysning.

Ett lugn
osynligt närvarande.
Som årtullarnas gnissel
och vattendropparnas liv och död på ytan
en blanktyst morgon i viken
då fiskarnas dova dunsar
mot det nya elementets kanter
blir takten i den sång
så många jägare nynnat före oss.