Just idag så känner
jag glädje, men andra
dagar så känns det
som att ingenting
spelar någon roll.
För här i världen
så är jag inget
och ingen.
Det har ingen
betydelse
om jag dör
i morgon eller
om 40 år.
Ibland känner
jag mig apatisk
och uppgiven
när mitt liv ter
sig som en enda
räcka av fiaskon
och misslyckanden.
Men idag denna
onsdag i början
av juli, så känner
jag mig öppen, stark,
och nyfiken på livet.
Jag känner glädje
och förtröstan.
Jag tror att om vi
öppnar våra hjärtan
i full uppriktighet,
ömhet, och med ett
sant intresse, så
sker det mirakel.
Kärleken gör under.
Underbart är det att
älska och vara älskad.
Det är det som livet
går ut på, det är det
som är själva
syftet med vår
existens, och euforin,
när det sjunger i hela
kroppen av livsglädje.
Varför mår så många
människor så
jävla dåligt?
För att de har fått
alldeles för lite kärlek
i sina förkrympta liv,
så att dom inte älskar
sig själva eller någon
annan människa.
Gud lider av att se
sin skapelse, så
fördärvad och sjuk.
När det skulle kunna
vara en lycklig värld,
med psykiskt och
själsligt friska
människor, som
visade varandra
ömhet och respekt,
istället för att låta
ego och rädsla styra.
Den helt vanliga
människans enkla
och storartade
kärlek och klarsyn.
Det vi sår ska vi
också skörda.