Idag hörde jag en man prata om barnhänder på radion.
Han fick det till att det var kladdigt och kletigt efter mat och dryck.
Det kom inte jag att tänka på.

Jag tänkte bara på hennes lilla hand,
som sökte säkerheten i min när vi gick över gatan.
Hur hon sökte tryggheten när hon skulle sova.
Eller hur jag tog henne i händerna och gungade henne mellan mina ben, hur hon stolt hade fyllt sin hand med snäckor.
Hur hon höll våra händer och gungade jättesteg mellan oss.
Bara en gång till sa hon.
Sista gången sa vi.
Sen gjorde vi tio till.

Undra vad de händerna kommer att göra?

Trycka ner handtag jag aldrig berört.
Stänga fönster för att skydda sig mot nattkylan.
Ta på träd, stenar och vatten jag aldrig sett.
Hon kommer att göra upprörda gester, slänga igen dörrar, smeka någons hår.
Hon kommer kanske att få en ring på sitt finger.
Men då kommer hon kanske inte komma ihåg mig.
Men jag hoppas.
Och jag ska försöka.