En krönika som syftar till avskaffandet av paraplybegreppet "psykisk ohälsa", förmodligen lyckas jag inte uppnå det uppsatta målet, men flin förhoppning är lyckas få lätta på sinnet litegrann.

Jag som skriver detta är En patient inom psykiatrin, och de diagnoser jag har är; Måttlig-till-svår ADHD-PI(ADD), Recidiverande svår depression med melankoliska episoder, måttligt Generaliserat ångestsyndrom (GAD), samt lindrig social fobi. Psykiatriska diagnoser preciseras med svårighetsgrad baserad på GAF-skalan.

Ni ser budskapet i massmedia, problemet, ni hör det i poddar, och när kändisar talar ut; ”psykisk ohälsa", följt av ÖKAR DRAMATISKT. Det har upprepats så många gånger att lögnen bitit sig fast vid samhällsdebatten, likt en fästing som suger upp blod från den syndabock, som sedan insjuknar i borrelia.

En diffus inledning kan tyckas, så jag behöver förtydliga begreppen, och deras innebörd. Syftet är inte att nedvärdera en annan arm individs tillvaro. Tvärtom. Alla löpsedlar beståendes av "ÖKNINGEN AV PSYKISK OHÄLSA" med versaler, så som de beskrivits i ingressen, kan möjligtvis vara sant, men det är ingen vedertagen sanning, huggen i sten. De undersökningar som den här ohederliga journalistiken har sin grund i består oftast av ett fåtal studier där personer (ofta ungdomar och studenter) i olika åldrar fått besvara frågor så som "har du haft ångest den senaste månaden?" och "har du känt dig nedstämd någon gång den senaste månaden?". Och vem fan har inte det? Lider personen som svarat; "ja, en gång" på ovanstående frågeställningar, av psykisk ohälsa? Kanske, vi vet inte, för begreppet "psykisk ohälsa" saknar alla former av referensramar och definitioner. En fråga som kan få ett konkret svar är; "Lider den här personen av en psykisk sjukdom/psykiatrisk störning? Jag skulle, utifrån den vetskapen knappast få för mig att så var fallet.

Om det ska kallas psykisk sjukdom eller psykisk störning, så behöver ångesten eller nedstämdheten vara ihållande, ge en uppenbar personlighetsförändring, personen skulle inte vara "ledsen", depression innebär inte att En är ledsen, depression innebär för En det motsatta. Depressionen suddar ut En och ersätter Enom med en kopia, printad med en kopieringsmaskin vars bläck håller på att ta slut, och ersätter det som en gång var Ens personlighet med likgiltighet. Att sakna någon eller något, innebär inte att En är deprimerad. Depressionen innebär att En inte längre ser någon mening i allt det som En längtar och saknar. Det som den vanliga En blir euforisk av framkallar inte ett uns av glädje hos En. Det som vanligtvis får En att fyllas av förskräckelse över vilka grymheter människor kan vara kapabla till att utföra mot varandra, väcker inte en känsla inom En,.

Att ha ångest, är en normal mänsklig reaktion, som utspelar sig i en miljö där den inte inte är ”tänkt” så som det vid mänsklighetens ungdom var ovärderlig för överlevnaden. Ångest är en kraftig igångsättning av det sympatiska nervsystemet, och för att göra en lång och komplicerad historia kort, så innebär det att nivåerna av stresshormon och adrenalin ökar. Det försätter En drabbade i ett "fight or flight"-läge. Ångest orsakat av något specifikt och som manifesterats en gång under en månad, är inte en sjukdom, det är en normal del av livet, så som livet är, lidande är en naturlig del av livet, som om, den utgör större delen av livet är en psykisk störtning. Att ha en ångestsjukdom innebär att En upplever det här sympatikuspåslaget, såpas ofta, och på ett sådant sätt, att dess konstanta närvaro leder till en kraftig funktionsnedsättning i vardagen, då är det en sjukdom/störning. Om din telefon ringer och du blir kraftigt orolig innan du kontrollerat vem det kan tänkas vara som ringer, så kan En ha GAD. Om din första reaktion på ALLT är att få ångest, så har du förmodligen GAD.

Om En person socialt interagerat med en annan person, och därefter går hem med en klump i bröstet i tron om att den förmodat välmenade personen genomskådat fasaden och sett verkligheten; att En är värdelös. En kommer hem stänger Ens dörr och sätter sig ned och gråter för att personen nu hatar En, då kan du mycket väl ha social fobi/social ångeststörning. Om En har en redovisning inför klassen och En känner hur munnen blir torr, kinderna, varma, det trycker i brösten på En. ALLA HATAR EN! Det känns enligt En som att ett virus fastnat i hjärnan och konstant bombarderar En med negativa tankar om En själv. "Den personen tittade på mig, jag visste att hen hatar En", "den personen harklade sig, hen vet att En är värdelös". Ångest innebär att hjärnan försöker lösa ett olösbart problem om och om igen. Social fobi innebär inte att En är rädd eller paranoid eller ens ogillar människor generellt. Social fobi innebär att En tycker att En är skyldig till att vara värdelös, och En kan inte sluta oroa sig för att personerna i närheten ska genomskåda det transparenta; En är värdelös och En känner att det är uppenbart att människor med sådan skicklighet ser igenom pannloben En där ordet "VÄRDELÖS" blinkar i neon.

Nej, du har inte lite "ADHD", för att du är pigg och din ursäkt till att påstå att du lider av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, när du inte diagnosticerats med ADHD. Har du någon gång påstått det så anser En att du är en dålig människa som använder något som präglats av lidande av tusentals människor, som en modeassesoar för att du saknar en egen personlighet. En anser att du är dum i huvudet och att ingen person som besitter en måttlig-till-hög intellektuell förmåga undgår att se dig för det as du är.

En har ADHD-PI som det numera kallas, ADHD känner ni till men 'PI' står för predominatly inattentive. Det innebär alltså att En har samma grundproblematik som någon med motorisk hyperaktivitet. Hyperaktiviteten är en biokemisk kompensationsfaktor som många med ADHD har. Enkelt förklarat så innebär ADHD enligt nuvarande konsensus att det dopaminerga signalsystemet är något sämre än hos den genomsnittliga individen. Vilket i sig innebär att det antingen frisätts för lite dopamin i synapserna, eller att återupphämtningen sker i en takt som är snabbare än hos 95% hos jordens befolkning. Av praktiska skäl bör nämnas att dopamin reglerar vakenhet, koncentration, förmågan att känna sig tillfredställd etc. En person med ADHD är oavsett subtyp mycket tröttare än 95% av befolkningen i övrigt. Vissa personers centrala nervsystemet kompenserar med sympatikuspåslag, och adrenalinet som då frisätts gör personen hyperaktiv, men dennes hjärna förblir trött i vanligt mening.

Den subtyen En tillhör har centrala nervsystem som inte har den ständiga kompensationsfaktorn. En är alltså tröttare, mer ofokuserad, och fysiskt utmattad. En har samtidigt det som En själv förklarar det som, "en popcornmaskin i hjärnan", där det ständigt dyker upp tankar och idéer i samma takt som popcorn poppas. I bröstet känns det lika starkt. En blir inte glad, En blir överlycklig en kort stund. En blir inte sur, En blir förbannad en kort stund, En känner sig nöjd över att ha fått det högsta betyget på en tenta, i uppemot en minut, innan En ser att En hade 3p fel, och glädjen är bortblåst. En känner sig hyperaktiv, medan alla andra tycker att En är en lugn och sympatisk person så känner En att huvudet snart kan komma att explodera, ut i fyrverkerier, vackra, röda och grön, som regeringen, just det L har ny partiledare, hon påminner om hon som En gick i samma klass som En, shit min jävla klass (En nämner inte vilket skolstadium), ingen vill göra något roligt, åh, roligt jag ska träffa E, på tal om E, undrar hur gårdagen var i Beirut, det är en vacker stad, men En vill också åka till israel, tråkigt med konflikt, på tal om israel, Ens gamla vän som var jude dog nyligen, blev påkörd, åh nej E, måste fixa körkortet, men promenader är trevligt idag såg En en flock gäss, kråkor är också coola fåglar, på tal om fåglar så vill En resa bort, En vill se afrika, Desmund Tutu är på tal om afrika riktigt ball, ball - låter nästan som boll, åh det där målet En gjorde i 12-årsålder, på tal om 12-årsåldern så var allt så lätt, att skriva ett arbete själv kan En utan problem, men nu har det gått 20 minuter av föreläsningen och En har tänkt på annat, eftersom att En är "en dagdrömmare". "HALLÅ EN!" Jag ställde en fråga. Shit, vad ska En säga nu? Ett bra skämt ger kamraterna ett gott skratt, och det är det bästa En kommer på att göra i en sådan här situation. Om ni inte förstår ovanstående stycke, så kommer ni aldrig första hur Ens huvud ser ut inuti. En är mentalt och känslomässigt hyperaktiv, men saknar kraft i kroppen. Så En sitter och dagdrömmer, vilket inte störde klasskamrater, och därför fanns inget problem med En. En fick höra att En var begåvad men lat, många gånger, och det blev en osanning som En än idag kämpar mot, då dessa omdömen blivit en sanning, även för En.

Till sist. "Recidiverande svår depression med melankoliska episoder." Det är en krånglig mening. Men enligt En så finns en simpel förklaring. En har nämligen haft den här sjukdomen, sedan Ens förmodade 12-årsålder. En, 12 år cyklar till skolan och fantiserar om död och självmord. Den otroliga ångestlindring som självmord i teorin faktiskt innebär, att om det verkligen behövs, så kan man, bara, försvinna. En delade dessa tankar med en klasskamrat som sällan talade med En igen. En förstod att En inte ska prata om sånt. En förstod, att om En inte skulle bli genomskådat så måste En låtsas vara glad hela tiden. En kan inte minnas en enda dag då tankar kring död och självmord inte dykt upp. Ibland någon minut, ibland tror En att döden är den enda utvägen, då har En blivit melankolisk. Melankoli är inte en formell diagnos, utan används som tillägsbeskrivning av en svår deppression. Ens hjärna har stängt av. Det finns inget, ingen glädje, ilska, hat, empati, sexlust, kärlek, intresse, gnista eller ens frustration. En kan då exempelvis inte utföra automatiska rörelser som En vanligtvis kan. En minns att En en gång stått med stekpannan, innehållandes vatten och diskmedel i den ena handen, och en diskborste i den andre helt stilla i 30 minuter, eftersom att den delen av hjärnan som vanligtvis hjälper En att utföra sådant som vanligtvis sker per automatik, sånt som En kan, så En förstod inte vad föremålen i de olika änderna hade för samband. En pratade monotont och tyst, varken glädje eller ledsenhet, bara tom innehållslös "grå" meningslöshet. En rör sig långsamt, varje rörelse måste göras i sin takt. En förstår inte vid det här läget att den ena foten sätts framför den andra, osv. för att komma framåt. En hade kunnat stå ut, om det inte vore för att sjukdomen, som nu helt övertagit greppet om Ens hjärna, blockerar alla fina minnen du har. En känner att En alltid känt såhär och En känner en stark övertygelse, om att tillvaron alltid kommer att vara såhär. Självmord är inget En haft konkreta planer kring självmord, även om akten i sig kan kännas lockande. En menar att självmord, generellt, inte beror på att personen som tar sitt liv lider så mycket att denne inte står ut en endaste sekund till. Det stämmer inte. Människor som tar sina liv gör det på grund av ovanstående stycke, den grå meningslösa likgiltigheten är det enda som människan kan minnas, och människan är övertygad om att det alltid kommer att vara så. Därför ser personen självmordet som en logisk och permanent lösning på ett konkret problem. För vad du än tror om döden och vad den åtföljs av, även om det så är helvetet, så känner personen att där kan jag i vardera fall känna någonting, men den här känslan av att vara en skugga av en person, som saknar alla känslor utom sorg och skuld över att denne saknar dessa "inser" att denne alltid kommer att ha den här tillvaron. Då människan självmord. Självmord är sällan spontant, utan noga planerat under en tid, och själva planerandet är det enda som intresserat och väckt personen till liv, det förstärker personens övertygelse om att En löst mysteriet, och funnit den permanenta lösningen...


Men med rätt vård kan En leva ett någorlunda fungerande liv, när En äntligen fick förklarat för sig, att En var sjuk och inte fördömd. Inget av Ens läkemedel botar några av ovanstående åkommor, men de lindrar symtomen, och En vet att det många gånger i Ens liv varit såhär, och att det minst lika många gånger kommer att bli såhär även i framtiden, så kan En finna lycka ibland, kärlek, ibland, skratta och ha roligt, ibland. En vet att i perioder kan En inget av det. Men En har vården, "psykvården", ett ord som låter läskigt, men som många gånger varit det enda som hållit En vid liv, är Ens hjältar. och att "psykvården" består av människor som med kärlek och empati försöker hålla En vid liv tills En mår bättre igen. En skulle kunna vara hemlös missbrukare, som satt och tiggde pengar, men En har ett fungerande (nåväl) liv, och med "psykvården" som trygghet, kan En studera, jobba och ibland vara glad. En kämpar inte för att vara bäst, Ens kamp består av att vara lika bra. /En Vila i Frid J, jag tänker på dig varje dag.