Det springer likhundar runt alla mina relationer

medan veckorna rusar förbi mig som döda vänner i svettiga drömmar

jag vaknar om nätterna av att jag gråter

sover på sömntabletter med pistol bredvid sängen

jag duschar kallt men kan aldrig tvätta själen

i min hjärna brinner redan det tredje världskriget

där fred bara kan mäklas med blod och ett kors

i den enslighet som uppstår när man knarkar tabletter ensam på en tisdag

där familj är ett bevis på att vatten rinner bättre än blod

i skuggsidan av en tonårstid på en tågperrong utan räls

jag frågar hejvilt men ingen vill svara

på vart man ska gå när man tillryggalagt livet

i en sjukhussal i Falun

jag ser hur min fars dikter i min barndom

ligger i en askkopp

vi är ångestens paktbröder

som mässfall varje söndag

på en bruksort som ingen minns.