Jag föddes för att mina tankar hade ett utsprungna av generationers bävan för det fullkomnade. Handens skapelse som alltid förblivit tankens redskap.

I begynnelsen när allt som varit tomhet och kaos fullbordats,
var det som blivit skapat, en fridfull plats som blev det centrala navet i all mänsklig tros uppfattning. I berättelserna kallas denna lustgård för ett Eden, det utlovade.
Är det här den centrala punkten där vi kan placera ursprunget för vår uppfattning om dualitet.

Nu blev detta också platsen där mänskligt liv uppstod, som skapades ur jordlikt stoft.
Hen den fullkomlige, var i obalans med det övriga i universums tanke, mångfaldens dialog.

Kanske för att i universums mångfald bör ett delas till två som åter kan delas. Allt för att mångfalden skulle bestå.
Även med defekta algoritmer.
Därför måste Hen den unika omskapas, men ändå fortleva i sitt ursprung. Oförmögen måste därför Hen förbli att dela sig med universum övriga mångfald.
En verbal lustifikation, gav den första skapade människa en unik gåva för att kunna förklara sin närhet till det duala.

Det viktiga i denna lustgård var de två träd som var livgivarna för de organismer som i frid levde sida vid sida utan sorg och vedermöda.
Med tiden när omätlig frid skapade frågan likt ömsat skinn av ormens förmåga att växa i sig själv. Blev frågorna väckta hos varelsen som var människa.

Vad är mera, vad är vi.
Är vi som en spegel av oss själva är vi skapta av vandra. Lika men olika lever vi, en slutprodukt av skapelsens fullkomlighet.

Tanken den blev som skapt av ormens förmåga att växa i sig själv.

Men när denna destruktiva kraft som här i ormens skepnad skapade tvivel. Kom den ändå att förmå människan att söka sig in mot det av Kaosskaparens, förbjudna området med en utllovad lyckans boning.
Här stod de två träden, kunskap och liv. Dessa duala symboler för en gudomlig kunskap, som för innevånarna av Eden var onåbara att förstå.

Med människornas längtan som drivkraft och med ormens förslagenhet för att få dem att försöka kunna öka sin kunskap, lockades de in i den förbjuda regionen.

De förleddes av sin girighet, att äta av trädens frukter.
Ormens val blev ögats lockelse, kunskapens träd med sina prålande frukter, gav förnöjelse.

Livets träd var oansenligt och grått en skugga av sin syster/broder. Nästan utdött glömdes det bort.

Kunskapen som människan fick och förvaltade väl, skapade både välstånd och girighet. Människan började konkurrera om plats för sin utökade kunskap och makt. Med hunger efter timlig lycka, hade man snart fördrivit sig ut ur det paradis som var ursprunget för mänsklighetens existens.

Allt detta som för ett litet och sökande barn var okänt, ännu hade denna saga inte berättats, där jag satt förundrad och med beundran höll min faders hand.

Han Stormästaren var det som hade skapat så många sköna ting med sina händer. Han hade tillträde till denna lyckoboning där vi fridfullt satt, jag såg det som ett paradis.

Jag längtar fortfarande efter en kyrka sådan som den var förr. Basen var bred tornet i väst kryptan i öst. Uppmätt och utritad med en gudomlig matematik.

Varje morgon stiger Kristus ned från korset som hänger i taket, Maria kommer fram ur dunklet, hon som tvättade och rengjorde såren. Smorde dem sedan med dyrbar nardus, denna offerhandling hade hon gjort i tvåtusen år.
Inte i min kyrka, men farfar segelmakaren berättade att han hade haft Kristus som bäddkamrat under den stora stormen när de rundade Kaphorn.

Historierna han berättade var många, de få gånger när vi satt tillsammans i den vackra brudbänken som han snidat till sitt eget bröllop och donerat till kyrkan, till glädje för alla kommande brudpar.
Farfar var också av Stormästarnas släkte.
Jag brukar se på duvan som hängde där i taket på predikstolen, har du snidat den där också blev ofta min fråga som det tjatiga kunskapstörstande barn jag var.
Den flyger ju.
Den har min farfar snidat, blev svaret han var en mästersnidare som kunde skapa magi med sina verktyg, så svarade han alltid. Men du skall veta att sitt i kyrkan en Johanninatt. Då får du se när duvan flyger ut för att leta efter sin vän.

Liten och okunnig, med stora förvånade ögon stirrade jag upp mot den vackra fågeln. Glömde ändå snart bort min föresats att återkomma för att få se undret som bara sker när man vågar tro på det heligaste av allt, det som kallas kärleken.
Liten och barnslig som jag var, kunde jag inte förstå att även heliga duvor behövde ibland vara två.
Som vuxen och gammal vet jag numera att människans lycka sökte man genom mera kunskap. Människans ursprung som var i det duala paradiset förträngdes.

För livets träd kunde ingen se eller ens ana.

Dess signum var en känsla och vision som kallas tro. Detta var något som i det kunskapstörstande samhället förpassat till myternas och sagornas värld. Kanske man kunde ibland återuppleva det i byggnader som vårdades av Mästersnidarnas hand.
Vem kan tro på ett dualt samhälle där det ena är tro på det onämnbara, som i sin struktur bara finns för sig själv. Ges endast till den som behöver, dock Icke för en egen vinning utan utan för att delas vidare i kärlek.

Kanske det här är den konkreta sammanhållande faktor som kan skapa struktur och förståelse, när det finns ett öppet sinne för tro hos mottagaren.
För det som är dualt behöver inte vara lika utan kan likväl vara olikheten i livets alla mysterier.
När den gudomliga och livgivande kärleken har skänkts med respekt och ömsesidighet. Dualism är när liv ger kunskap och kunskapen förblir då den eld som håller livets låga brinnande.

© Bosse 13 juli 2019.