Verkligheten känns som en skugga, och det känns som jag bor så långt in i mitt huvud. 

Sömn känns som en korrupt överlevnadsmekanism. 

Jag känner mig som en tvättsvamp som suger åt mig allt jag upplever utan filter, samtidigt som jag suddas ut till ingen. 

Och omgivningen verkar uppfatta ingen som mer distinkt än mitt gamla jag. 

Och jag är rädd för att bli ingen, men samtidigt känns det så mäktigt. 

Som att jag bara vill vara vaken och uppleva skönheten, flytta lite längre ut i mitt huvud, närmare verkligheten.