Tidens gång har nu nått långt in i högsommaren, en tid då trädens frukter börjar växa sig stora, en tid då svalorna övar sig i luftakrobatik inför kommande resa söderut.

Detta är den tid som kändes så otroligt avlägsen den där kalla februaridagen då vi tillsammans besökte den plats där kreativiteten skulle flöda som ett aldrig sinande vattenfall från det höga berget, en paradisliknande plats där värmen från den vedeldade spisen värmde våra hjärtan ytterligare.

Då den ljumma och ljusa sommarkvällen kommer, då vinden lagt sig till ro, då finns tid till eftertanke. Att få sitta mitt i detta paradis och begrunda alla upplevelserna från ännu en dag, det gör mig ödmjuk inför livet.

Hur kom det sig att just jag hade lyckan att få uppleva allt detta, en morgon med gnistrande dagg på den spindelnätstäta ängen, att få se den stolta rådjursfamiljen som vandrade i tidig morgontimma på den gamla skogsvägen till mer skyddade områden.

Det är en stor njutning att få sitta på solsidan av huset med en kopp varmt te då solen går upp bakom den stora eken på ängen, att få ta del av och se alla de flygklara fågelungarna som med ivrigt viftande vingar påkallar de vuxnas uppmärksamhet, då de vill bli matade.