Dikten gräver bland de multnande löven
utstötta från flocken
viskande, rötan i kroppen
det onåbara längst in
håller en snöglob fylld med glödvit aska
klumpar av bärnsten, föreställande
nattvikarierna, det krossade glaset
fallen ner i schakten fram till morgonen
du bär ett linne av grönt siden
en porslinsblommas nattdoft
fyller rummet som en kopp med vatten
ditt hår faller som silverlöv över kudden
och timmarna räcker oss stenar att räkna
en molngrå tyngd i din hand
hjärtslagen i väggarna
ljudet av spadtag