Det råder ingen tvekan om att min slentrianmässiga panikångest över minsta förändring i vardagsrealismen härstammar från evighetsdagar under sjuttiotalet, då jag känner i hjärtats rytm att planeten måste vara miraklet eftersom jag är där.
Livet i lekparken mellan tegelhusen är en tillvaro utan diagnoser. Det finns ingen mångkulturell cirkus att delta i, möjligtvis inträffar det att ett och annat socialfall agerar teatraliskt, men jag förstår inte varför polisbilar med påslagna blåljus kör dit.
Jag saknar fantasi och kan inte uppfinna någon spännande livslögn. Inte ens när Astrid omkommer i tvättstugan, fastnar i mangeln och stryps av lakanet. Många tycker det är fasansfullt, men Astrid var gammal och jag tänker att hon snart skulle dött ändå.
Ibland regnar det, andra stunder skiner solen och båda sakerna är ingenting att bry sig om, eftersom väderprognoser aldrig förändrar alldeles vanliga dagar. Det är bara det att jag får mer eller mindre sammanbrott, då vänner gråter över att de läste Pellefant som barn.
_______