Du bäddar åt de döende fåglarna
med finaste spetslakan
sänder ut deras drömmar
till avlägsna kvällar
att hämta hem
flygödlornas vispande fjädrar
ögonen som öppna sår
deras mjuka, urskillningslösa vrede
och du släcker deras törst
med tussar av gasbinda, doppade i urtidshavet
detta är bara en rastplats
på vägen hem