Märkligt nog känns timman

idag inte som en upprepning.

Jovialiskt lutar sig ramverket

mot sina vägvisare

i annat syfte än att låta

drämma in slagen

för ett hjärta.

Men för hur länge?



Om tiden en gång för alla

ville lägga bort sitt

sekunda smil och

ständiga tadel

och beskåda sitt verk.

Skulle inte vanmakt då

slå rot i det mest kyliga

av sätt att vara?