Timmarna försvinner, och orden bara viner fram. Plötsligt har solen gått ned bakom träden och alla bullarna är slut,,kaffet likaså. Men vi sitter kvar, du och jag.
Det är som om bristen på mänsklig kontakt, den här typen av kontakt, och någon att prata med såhär har öppnat en dörr inom mig och det bara väller fram, nu stormar jag fram verbalt och jag känner att jag kommer till min rätt. Vi går ihop så bra du och jag, är det inte underligt?.
Inte bara vädret är skönt utan även andan. Vi samtalar om allt möjligt, om högt och lågt. Livet, döden, kärleken, relationer, sex...
det spelar ingen roll om ämnena är roliga, sköna eller jobbiga, känslan är så trevlig, härlig och tillåtande.. vördnadsfull, att jag vill inte gå ifrån den lutande stenhällen där vi sitter på filten med de omgivande tallarna och utsikten över sjön en härlig dag i april.
Här är vi de som bestämmer tempot för vår tillvaro. Vi ger varann den tid vi behöver, givmildhetens vind svalkar så skönt. Jag vill inte gå, och jag blir glad när jag märker att du ock vill stanna.
Rytmen är sprungen ur våra hjärtan och lynnen och vi utgör en sådan bra symbios.
Vi lär oss om varandra, delar med oss, bara är...bara är.

Det är stunder som denna som ger livet den kraft, den mening och tillfredstälelse som jag behöver. Jag bara känner det. Jag vet och det känns bara så bra. Fulländat.
Det är stunder som denna som jag kan lägga ner varsamt i mitt lilla skrin och minnas med ödmjukhet och värme. Som jag kan tänka på och känna att jag är lyckligt lottad.
Tack min vän, tänk vad livet kan vara underbart..