Jag fuskar i det mesta när det gäller poesi.
Det kanske borde kallas "prövar på"?
Det är ju så med mig, att jag kan inte låta bli,
att prova gamla versmått då och då.

Sonetten är den diktform som jag gillar allra mest,
för den är lagom sträng och lagom lång.
Den passar min natur och min person som allra bäst
med musikaliteten i sin sång.

Jag skriver elegier när jag deppar, trött och less
och oden, om jag är högtidligt stämd.
För sjuradiga psalmer har jag också en faibless,
för blankvers när jag blir politiskt klämd.

Hexametern använder jag för att berätta nå´t,
den kan ju varieras ganska lätt
på Sapfos sätt exempelvis, eller med Homers mått;
trokéers och daktylers trygga sätt.

Ballader har jag prövat och Ambrosianus´ stil,
canzoner, clerihews och limericks.
Ottave rime, distikon men ingen vaudeville.
Jag kan ju ännu inte alla tricks!

Haiku och madrigaler liksom Ulalumestrof
och många skilda former för en vers
har jag försökt och utan större katastrof
men vissa under värsta sortens pärs.

Det svåraste av allt är dagens fria poesi,
där inga regler eller former finns.
Här gäller det att skapa ögonblickets harmoni,
för den är inte någonting man minns.