Med flyktig och trasig penna
rafsar jag hastigt ner
mina brustna ord.

Lik en tärnas segling
utefter fjällsjöarnas stränder
spanar jag in i vishetens
klara stänk av solsken.

Med hjärtats sång brister
ögonens tårar ut i tacksamhet
över att dödens natt återigen
precis missat mitt läger.

Vetgirigt törstar mina sinnen
till höststormarnas och juleljusens
sekulariserade framtoning i den
totala avsaknaden av nattro.

Flyktigt söker sig brustna tankar
runt sorgen över mina sårade ord.

Nu ska jag vila.