Oh my God, vilken tripp. Utflykten till grottan med graven berörde mig mer än jag trodde den skulle. Äntligen har jag fått se en riktig forngrav, en arkeologisk utgrävningsplats!

- O bästa September, det var ett sant nöje att få genomföra detta studiebesök i ditt sällskap! ler magistern. 

Också jag ler, nickar och hummar med. Att jag snodde ett litet ben på gravplatsen säger jag ingenting om. Jag håller handen hårt om fyndet i vänstra fickan. Stenen som vanligt i den högra.

Oh my God! När vi passerar inloggningen inträffar något riktigt märkligt. Arthur Zetterströms tämligen stora och tunga gestalt tycks liksom börja rotera. På ett ögonblick lyfter den från marken - och är försvunnen! En flygande magister! 

Omärkligt försvinner magistern utom synhåll. Jag traskar vidare på egen hand, på jakt efter caféet som magistern talade om. Den gigantiska lektionssalen tycks tom och öde. Antingen har alla kursdeltagare redan gått och fikat, eller också sitter de fördjupade i sin litteratur.

Och, som man brukar säga: ingen regel utan undantag. I det fjärde, övre, luftiga hörnet av det tetraediska klassrummet råder livliga diskussioner. Vittorio Ottobre och Maestro Adrian diskuterar musik, litteratur och arkitektur. Argumenten haglar genom luftrummet. Jag kan dock inte riktigt avgöra från vilken höjd de kommer, eftersom sikten är skymd av diverse konstfullt smyckade skärmar, stora palmer och andra krukväxter. Under den stora glasskivan hänger nu en timglasformad glasformation. Var den verkligen där förut? 

Ottobres varma, djupa baryton får mig att rysa av välbehag.

- Per cazzo Adrianito, du måste väl ändå medge att Vivaldi var en större kompositör än Bach? Mer levande, närvarande, passionerad? Bach framstår som en stel stofil jämte den rödhårige prästen från Venezia. Märkligt hur Bachgubben ändå kunde få tjugo barn?

- Hm.

- Det är som att jämföra Boccaccios Decamerone med Luthers träiga teser!

- Johann Sebastian Bach skapade faktiskt Das Wohltemperierte Klavier. Verket revolutionerade pianomusiken!

- Du är en tysklandsnörd!

- Du är ett spaghettifreak. Men det är roligt att käfta med dig. 

Oh my God. Jag skrattar tyst för mig själv, och längtar efter Vittorio. Men när jag närmar mig den triangulära salens mitt har rösterna tystnat. En stor skärm med texten Café Z döljer något som låter som en fräsande espressomaskin. Lovande. Men Vittorio är bättre än espresso. Var är mannen?

Ovanifrån hörs nu pianomusik. Jag känner igen Adrians tonslingor och gissar att Vittorio följt med till det övre planet för att fortsätta diskussionen. Hur ska jag komma dit? Glasplattan som fungerar som hiss är ju där uppe, och jag kan inte se någon knapp att trycka på.

Otur, min mobil som faktiskt rymmer en piratkopierad fjärrkontroll-app är urladdad. Då får jag syn på Zannas stege, den som hon målade och genast klättrade uppför tidigare idag. Vågar jag tro på fiktionen? Tja, bättre vinna än försvinna, som mamma skulle ha sagt. Jag gör ett försök, och det verkar funka fint. Klättrar som Spindelmannen på sugfötter upp till taket, gör en baklängesvolt ner mot glasplattan som om jag aldrig hade gjort något annat, och landar på den hårda parkbänken, som är märkt med ett X.

Oemotståndlige Adrian spelar vidare på pianot. Hans toner förtrollar. Av Vittorio syns dock inte ett spår. När vi passerar timglaset vrids musiken ytterligare ett tonartsbyte, samtidigt som rummet ser ut att krökas. Magister Zetterström verkar helt uppslukad av tonspråket och lägger inte märke till mig förrän vi kliver ut på marknivå, i Café Z. 

Oh, vilken mysig stämning! Caféet är redan halvfullt av larmande kursdeltagare med kaffekoppar och croissanter i händerna. Vid ett bord sitter Vittorio mellan Storhatten X och Mellanhatten Y. Jag slår mig ner. Vid bordet sitter också en mycket vacker mörk kvinna som förklarar att hon kommit för att studera historisk biologi. Hon presenterar sig som Novembla. 

- September, säger jag och skakar hennes sirliga, starka hand. Min näve känns klumpig i jämförelse. 

- Ottobre, säger Vittorio.

Ottobre, Novembla och jag ler tillsammans åt de samlade höstmånaderna och jag hinner känna ett styng av svartsjuka innan Agent X öppnar munnen och tar av sig hatten, blottar ett blont hårsvall och ett omisskännligt kvinnligt ansikte. 

- Ni kan kalla mig Xantippa. Xenofanes var bara ett täcknamn.

Oh my God, säger jag bara.

.