Jag fick ett brev och det fick mig att fundera och resultatet av mina tankar blev denna berättelse om min mormor.

Jag har aldrig mött mormor, men hon har mött mig. Det kommer jag inte ihåg, men hon träffade mig när jag var väldigt liten. Alldeles för liten för att förstå. Jag var bara ett år när hon dog, men ändå påverkade hon hela min uppväxt. Jag funderade ofta på vem hon var min mormor Elin när jag var liten. Elin, ett så vackert namn hon hade och som betyder ljus eller strålande på latin. Hur levde hon sitt liv innan jag fanns? Hur var hennes barndom? När blev hon kär för första gången? Och hur var de män som var fäder till hennes tre barn? Behandlade de henne bra och var de kärleksfulla mot henne? Och var de alla hennes livs kärlekar? Frågor som jag aldrig fick svar på. För mormor kunde aldrig berätta. Det mesta fick jag veta av min mor och allt jag fick veta sparade jag inom mig. Att hon hade varit en av de snällaste och vänligaste själar som vandrade på jorden förstod jag av vad mamma och andra berättade för mig. Jag kom att sakna henne under hela mitt liv. Hon fattades mig på något sätt. Alla andra hade ju en mormor som fanns där med sin varma famn och skämde bort dem. Så avundsjuk jag var på min kompisar som hade det så. Jag brukade låtsas att jag ändå kände henne. Att hon fanns inuti mig och gav mig kloka råd. Och jag drömde om hennes varma famn som  alltid var öppen för att trösta mig. Varja dag fanns hon där i min fantasi, mormor. Alltid där för mig i ett barns tankar.

Livet gick vidare jag växte upp och jag gav mina barn en mormor, min mamma. Jag gav dem det jag aldrig haft. Det gjorde mig hel. Mormor bleknade. Hon försvann ur mina tankar, men då och då dök hon upp och jag kunde känna hennes närvaro. För ett par år sedan när vi var i vår gamla hemstad där jag är född letade vi efter hennes grav. Vi hade besökt vår gamla moster jag och min syster, men vi hittade den inte där vår moster sa att den skulle finnas. Så vi trodde att vår morbror hade tagit bort den och inte talat om det för sin äldre syster för att hon inte skulle bli ledsen. Min mamma hade två syskon, en äldre syster och en yngre bror. De var alla halvsyskon då de hade olika fäder. Mormor blev gravid med sitt första barn när hon var förlovad och skulle gifta sig med min mosters far. Men han förolyckades innan dess och hon fick föda barnet ensam. Nio år efter första barnet föddes min mor även hon som utomäkenskaplig dotter. Min mormor och morfar hade ett kort förhållande vilket resulterade i ett barn, de gifte sig aldrig. Efter sex år föddes min morbror och nu var mormor gift med mannen som var far till honom. Den mannen skulle sen bli som en morfar för mig för min riktiga morfar träffade jag bara ett par gånger under min uppväxt. Mormor Elin dog när min morbror bara var sexton år i TBC som var en vanlig sjukdom på den tiden. Hon begravdes på nya skogskyrkogården i Gävle.

En dag kom det ett brev från vår morbror och i det brevet fanns en önskan från honom att vi skulle ta över graven där vår mormor har sin viloplats. För vår morbror började bli allt för gammal för att sköta om den. Graven fanns alltså kvar efter 60 år! Och vi som hade trott att den var borta. Nu helt plötsligt kändes hon levande igen. Mormor var här igen fast nu var det jag som skulle vårda hennes minne. Åka till hennes grav och tända ljus och plantera blommor. Först vart jag så glad över att hon ändå på något sätt fanns kvar och så blev jag stolt över att vår länk till varandra fortfarande fanns där. Fast inom mig visst jag att graven bara var ett minnesmärke. Att hon inte längre fanns i den. Mormor är borta och ska så vara i evighet. Det kan inget ändra på. 

Trots alla tankar och minnen som dök upp i mitt huvud så har jag till slut kommit fram till att hon har varit död så länge att vi anhöriga ska släppa iväg henne till andra sidan och låta graven upphöra. Hennes ande finns ändå inte där. Den svävar fritt i universum. En stjärna bland miljontals stjärnor. Där har den sin boning och så finns den också inom mig, i mitt minne.