Och fast du säger "hej då" innan du går så ber jag dig alltid låta bli. Jag vet, du vill att dödens änglar ska ta din hand, din högt älskade hand. Jag är ditt stopp, tänker aldrig sluta stoppa, jag kan ju vara din borg, vet du inte det? Jag rabblar mina skyddsböner och fäster dem mot ditt håll. Håller om dig på avstånd och jag vet att du lutar dig mot fast du sträcker dig bort. Du undrar vad ditt liv är värt och jag letar snabbt efter svar som aldrig räcker. Ingenting räcker, men jag är ditt stopp. Jag vet inte varför dina omaka strumpor berör mig men det fanns en tid när allt hörde ihop. Sådana där detaljer var en gång allt nu är de inget. Ditt hår som döljer dig har samma känsla av mjukhet men trots närheten är det långt mellan hand och vidrörande. Nu gråter du och låter sältan fräta i oläkta sår. Inte kan man ana när man första gången lyfter ett barn att det ska behöva skyddas från att söka dödens famn. Jag vill vara ditt stopp, liten...alltid