Du är den du alltid varit. Ditt stenhjärtas ljud hörs över hela staden. En gång hoppades vi överlevande att du skulle ha gått upp i ett tillstånd, då din staty inte längre skymde solen för oss. Men nu har energierna släppts lösa. Vi trodde, att våra minnen skulle gå upp i en belägenhet, då det faktiskt var möjligt att diskutera ditt värv helt öppet och förutsättningslöst och även tiden före din ankomst i vår historia.

Vår pålitlige historiegigant finns alltid kvar. Under natten har det hänt något utanför det normala. Det har faktiskt uppstått en text, där du behandlar ditt förhållande till oss men bakom ordmassorna styrs alltsammans upp så att vi, dina överlevares insatser nämns så lite som möjligt.

Men vi satte igång med att beskriva en historia till eftervärlden, där förhållandena gav en mer rättvisare bild av oss. Du brukade vara alltid nedlåtande gentemot vem som helst, då du var illa ute, men efter en tid lät det, som om du inte kunde klara dig utan oss. Ditt genmäle var, att du var den siste av ditt slag- nu skulle det inte komma fler. Så föll natten över vårt arbete.

När väl morgonen kom tillbaka, satt vi till vår fasa fast i samma situation från förr. Vad vi skrivit ned och som var sant för oss dagen innan, hade förändrats till oigenkännlighet. Det var skrivet i en ton, som om vi nästan bad om ursäkt för att vi fanns.
Hade du präglat oss så mycket, att det vi faktiskt gör och det vi önskar göra har så vida spann, att det du avsåg med oss snabbt konkurrerar ut all dialog och gör successivt vår uppfattning om oss själva helt omöjlig?