Jag har känt hur hon vill krossa mig mot piren av sten
För att ångra sig och kasta mig närmare land
Jag minns en sekvens från barnaben
Hur du knuffar mig fram, kära syster, och drar i min hand
Stenar, stenar och armeringsjärn
Min syster och jag och kvällen är utomlandsvarm
Med huvudet knappt över ytan och tårna som tar spjärn
Den där känslan av att nästan ha nått fram
Pulserande vågor och jag var så lättsam
Vågor, vågor och en fin sandstrand
Ty bottnen känns också som land, älskade land
Så många gånger du lät mig känna land
Viktlös i havet
När tår når bottnen nås också hoppet
Tyngdkraft på land
När bottnen försvinner tas också hoppet
Det var då du knuffar mig fram, kära syster, och drar, drar i min hand
Upp, upp på land.