Jag kan inte skriva längre. Varje gång jag försöker känns det som att springa genom ösregnet som ingen förvarnat om. Det är förödande eftersom den egenkonstruerade psykoterapin fått mig att undvika svarta hål och krystade diagnoser, gjort så att jag orkar vakna och dricka kaffe utan socker. Det är ett helvete när brevet om det obefintliga paradiset avbryts mitt i pöbelns fågelsång. Jag vill förklara deras hjärtskärande härdsmälta, aldrig luras till samma kör, men i drömmarna börjar jag sjukskriva mig från konsekvensanalyser och bristen på respekt när barndomstrauman blir skräddarsydda tårar. Kanske gick jag vilse när jag försökte beskriva planetcirkusen och att klassamhället orsakat Plutos position eller så tappade jag kontrollen när du ville att vi skulle kyssas klimatsmart. Klart att jag inte är överraskad över mitt krackelerade skrivande, men det är chockerande då någon kommer på att rymden är som en ballong.

_______