Det ska vara så mycket mera, men så går jag ändå sönder av tristess när clownen Manne leker efterbliven jordkonstnär. Inte för att han är dålig, aldrig för att han tycks fastnat i depression, mest handlar det om att realism är hopplöst även för en doktors humor och då önskar jag att bostadskvarteret kan sprängas av drömmar.
Jag gråter när Berlinmuren faller. Det är minsann någonting att minnas och du får en sten av mig att ta till framtiden. Tänk på att det här händer långt innan terrordåden blir vardag, tänk på att det här sker långt före ensamhetens liberala möjligheter och amatörer som gör dag till natt av bristande dialoger om hur solen dog.
Nuförtiden är det du och jag mitt i allting. Du sätter på några koppar kaffe, röker inte cigaretter framför vår gardin. Det kan börja brinna och då går ozonet sönder igen och inte fan vill vi ligga med varandra i pantomim från igår. Vi vill liksom knulla kul, ändå brinner himlen av att vi andas.
____