Jag försöker hitta mig själv, men det är inte lätt att få sinnesro och därför flyttar jag upp på vinden för att komma närmare himlen. Det är bättre att meditera bland skräp och spindelväv eftersom dåtidens monument saknar betydelse.

Jag kryper ner i sovsäcken som morfar köpte 1963. Varför jag har den på vinden? Inte vet väl jag. Det vill jag verkligen aldrig analysera. Nog om det. Jag måste sluta ögonen, finna ljusa moln inom mig och harmonisera med hjärtslagen.

Jag hyperventilerar, sovsäcken känns som klassrummen på 80-talet. Samtidigt ser jag hur en spindel väver in ett par flugor. Helvete vad äckligt, jag vill vara mig själv, falla som sommarregn genom själen och inte se andra bli uppätna.

Jag åker skidor, bindningarna är trasiga, men jag mår bra av att stavarna är hela. Det känns underbart att vara nära mållinjen, innan jag inser att jag inte kan rädda flugorna, ändå tittar jag på hur middagen går till rent praktiskt.