I dagens DN finns en alldeles förskräcklig
men utmärkt redogörelse med medföljande
berättelse för hur en man slår sönder och samman
den kvinna han har mage påstå sig älska.

2018 lär det ha varit 13 358 kända,
polisanmälda fall av kvinnomisshandel.

22 kvinnor slogs ihjäl. Av "kärlek".

Den upp-och-nedvända bild han ger
till sin kvinna om hur fantastisk hon
är och hur mycket han älskar henne,
GÖR HON ÄVEN TILL SIN BILD
av hur stark hans kärlek är.

Kvinnor som hämtat sig efter det
senaste raseriet säger, när
väninnan tjatar om att hon måste
skilja sig, "men han älskar ju mig så".

Detta kallar jag inlärd "folie a deux".
Påtvingad tvågalenskap, där båda
parter psykiskt sett är lika illa däran.

Båda har mycket tidigt i livet lärt sig
att så här ser relationer ut. Man
plågar varandra. Slår och kontrollerar.
Och man har, för att stå ut, lärt
sig att kontrollera rädslan
FULLSTÄNDIGT.

Den man eller kvinna som försvarar
s-m med att säga att smärtan inte
handlar om våld och misshandel,
fast det är det det gör, är naturligtvis
också lika illa däran.

Förnekandet är exakt detsamma
som alkoholistens "jag har inga
problem med spriten för jag kan
SLUTA när jag vill men jag har
ingen lust för berusningen GER
mig så mycket kickar".

Det som till syvende och sist tycks
saknas hos bägge personerna
är just förmågan att vara rädd. Slaget,
med handflata eller piska, var kanske
den enda stund man kunde ana nån form av
närhet och kontakt. "Den man älskar agar man".

Djupt "religiösa" människor har förvånansvärt
ofta svårt att se det onda i agan.

När det gäller att tillfredsställa det yttersta
begäret så kräver det ett dissocierat
förhållningssätt mellan hjärta
och hjärna, känsla och förnuft,
rädsla och konsekvens.

En människa som slår eller
vill bli slagen eller står ut med våld
för "kärlekens skull"
är störd. Det ska inte diskuteras.

Vad man då oftast får höra är att man
( som "lekman" ) måste
lära sig att skilja på sex och kärlek. Dvs
offret ska lära ut sin dissociativa "kunskap"
till den som inte bättre förstår.
Det är inte offret som är störd.
Det är jag som utomstående
som saknar kunskap om sakens riktiga natur.

De fantastiska ögonblick smärtan erbjuder
är himmelska. Jag som påpekar nåt annat
är bara avundsjuk och lider brist
på äkta, god sex.
Det är här, när man tänker så, som
det börjar bli farligt.
Antingen slutar det med dödsfall
eller att "relationen" byts ut mot en ny
"relation". Det går inte utvecklas
intellektuellt och kulturellt
tillsammans om man då och då
måste slå varandra.

Vår njutning och vår längtan efter trygghet
är kanske människans svåraste balansgång.
Den påminner om att försöka bevara
demokratin i ett samhälle som börjat
kantra över till snabba och hårdföra lösningar.
Det är kämpigt och vem har sagt
att det ska vara lätt att leva !!!

Ingen kärleksfull relation med en partner,
med barn inblandade, går att upprätthålla
med våld som ingrediens
utan att det märks och utan att påverkar
relationens möjlighet att utvecklas
och utan att barnen i tysthet undrar
vad i helvete håller de vuxna på med ?

Och vad gör barnet med det ?

Konsten att föra över sitt sjuka
på barnen ! Och kalla det njutning.

Eller hoppas på barnets förståelse .