Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tranan och Svanen

Jag skriver för mycket,
Självinsikt är min själviska brist,
Vad du tycker om mina stycken,
Kanske påverkar mig lite, som rykten
Funderar ett tag och vänder sedan stycke liksom jag vänder på ryggen.

Orden har varit mina ryckigt författade meningar improviserade enligt konstens alla regler,
alla konstnärsmonster hamnar till slut inramade i vernissagen bakom glasen,
besegrar er när jag i våras inte trodde på vårdans så kom en chans,
det min kära,
är vår romans.

Lyckligt omedvetandes har vi dansat ryckigt

Och min nonchalans rycks bort när,
Jag kommer hem tar en titt i spegeln och funderar i dess glans kring hur självsäker jag kan vara,
En sköning åh så kul,
om man utsidan dömer lite på distans,
att må som jag ser ut,
det finns bara en chans att bli ful.

Men det kommer aldrig bli så att vi dansar på samma ängar om några år,
kommer dansen förstöra planschen av den perfekta romansen som sen blir en höstkväll och växterna fryser in igen,
väntandes på nästa vårsväng utan oro för om den komma ska eller ej,
för det vet dem själv.

När självkänslan är misär.
Oavsett vilken värme du gav,
Så kommer jag att vara värdelös tills dagen då jag ligger i en grav,
Sådan är lotten om inte ansträngningen att inställa mig hos en vän mig bortåt tar.

Jag är är inte klar före grisar kan flyga,
Jag vet att jag låter galen för oavsett resultaten så har jag svårt att få i mig maten,
Jag känner mig som en gris med söta små vingar viftandes så uppmärksamheten skiftandes som den sovande draken,
Som ni inte skulle väcka nu, men självskrivet skulle så hända,
går inte att få den att somna in igen,
Bäst in håller er inne igen,
Så att ni ej brända bliva av drakens väsen.

Jag var ett svin,
i tankarna känns det inte rätt,
Men ett svin vore svinneri med svineri.
Jag är kanske ett svin i mina tankar,
Så ursäkta om jag backat,
men i känslan av att vara värdelös har jag hamnat.

Jag vet inte hur framtiden ska utfalla,
Men jag vet att det finns människor med bojor i mitt hjärta som jag inte kan kalla,
På änglarna så att de mig inför sankte per,
Försöker hjälpa, men botgöringen uteblev,
Söka fly annars kämpa,
Röka tjära men orden mina är bly lika duvan är av lera,

Ut å ränna, få mamma att skämmas, skrämma små förtappade änglar som nu trampat fel och vi måste hämnas,
Jag ville inte, men jag teg,
Sade vi lille grabben som stred av rädsla,
Själen sade, är ett intressant ordval för mina impulser,

Fasa förlöjligas när tiden är kommen för rädslan att gå i ide tills gatan återfyllas av ljus, så lugnt och tjill,
Snälla du om du stannar nästa stund,
Är jag din, tusen år mer än förevigat alltid någonsin.

Den som anser att min andel av lidande,
Inte varat länge nog ska få en sko som krossar din snok, likt matte albas näsa glidandes över Hovets is, en isande känsla som får nackåren att resa rädslan om näsan som han inte fick återse,

Södergren din blådåre hade du åkt på mig
Hade jag inte haft livet med mig, ingen vet vad som händer
,tur att jag träffades av alba så att jag snubblade till och bara ramla till, sen var det bara rakt på sak som pekpinnen på fingrarna när man ränner
Och tack till mina förfäder för att de så långt vandrade och alla kände såhär när de inte orkade och ingen klandrade,

För till slut ledde tusentals val till att hjärtat inte pumpat klart,
Blodtryck och puls, från golv till tak,
Nät dina fingrar smeker min lejonman,
Du kan inte se det än, men du och jag,
Är samma, likadana, stolt som en Svan,
I själen kanske du är här just den jag träffade i stan,
Kanske kan svanen och tranan vara sagan som ät slutet,
På alla trauman.




Fri vers (Spoken word/Slam) av Preech
Läst 181 gånger
Publicerad 2019-12-09 10:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Preech
Preech