Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Stormsteg



Jag har sedan jag blev vuxen vetat att när man inte tillstår att man är rädd eller ledsen blir man elak eller hotfull och jag lägger min atrofierade hand på min egen tunnhåriga hjässa och tänker att jag släpper det där nu. Och jag slänger iväg det som inte jag ska ha, kastar andras icke självreflekterade ångest, ej erkända smärta och projektioner som en bucklig plåthink med ruttnade äpplen och råttbitna potatisar i pissrännan.

I ett fallande vatten av avskildheter skriver jag istället till dig, ja, just du, att den är söt, näsan din. Det räcker så. Som motkraft till dumheterna din kropp mot min: ett värn mot det slappa, mot svenssonlivet; att tumvantetäppa till och släta ut bristningarna av munskrattande enfald och pustarna av medelklassig trivselgas är lättare med två, inte två mot en eller världen, utan två ihop. Två för det enkla kära livet; mot uppgivenhet, bitterhet och självömkan.

Talgbollarna dinglar framför kaskadsjungande fåglar och tanter, alla kronljusen är tända och jag räknar till fyrsiffrigt kandelabersken i salarna, på vädringsvindarna. I fogarna mellan sekelskiftesfasader och funkis, mellan alla punkterade cyklar och förlorade skor, skiner frusna spyor som lav på sten och i de skumma skogarna löper de vilda djuren fritt. I svalen har jag städat och i kallfarstun har jag gjort fint, det doftar såpa och riktigt kaffe, ty jag får främmande, du kommer.

*




Fri vers av Per Teofilusson
Läst 183 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2019-12-11 11:59



Bookmark and Share


    Sefarge VIP
En poesi juvel
att njuta av!
;)

2019-12-11
  > Nästa text
< Föregående

Per Teofilusson
Per Teofilusson