Jag vet inte varför du såg på mig sådär när jag hade din vita t-shirt på dig och strök med handen över min kind.
Varför det såg ut som att du funderade på nåt och log med synlig glugg för hela världen mitt i natten.

Jag vet inte varför du var så tålmodig, tog mina händer så mjukt, och kysste min näsrygg när du egentligen kunde ha blivit irriterad för att jag tog din viktiga sömn hela natten.

Man får vara ledsen fast det kanske aldrig har funnits något.
Men det vet jag fortfarande inte.
Man får bli frustrerande våt och varm av minnet av din hand i trosorna när man egentligen vill gråta över dimman som alltid funnits mellan dig och mig.

Alltid så självklart. Det är bara att komma har jag ju sagt.
Men du frågar ju aldrig.
Jag kommer alltid till dig, oinbjuden.
Jag undrar saker om dig, du frågar aldrig om mina.
Du kommer alltid tillbaka och säger att du tycker om mig,
allting du gör och säger gör man inte mot vem som helst.
Men allt annat du gör, har alla gjort förut.

Jag kysser din varma nacke och det enda jag vill göra är att pussa din mun fast du inte borstat tänderna. Du luktar svett och har de skitigaste tånaglarna jag sett.
Men trots det vill jag bara vara nära och inte gå.

Jag är tyst och jag vet inte vad jag vill fråga dig. Du är också tyst och smeker min arm och gör pruttljud i min hals.
Jag har aldrig vetat vad jag vill veta om dig, bara att jag vill veta allt.
Men jag vet inte vad du vill veta om mig.
Du har aldrig frågat, men du säger alltid att jag är underlig och cool.

Ingen annan har någonsin babblat så mycket strunt och fått det att låta så viktigt att komma ihåg samtidigt.
Ingen är kul. Förutom du.
Ingen är så hal och slipprig som du.
Du skruvar på dig och lägger dig under bordet, som ett rastlöst barn på en tråkig släktmiddag när jag helt plötsligt är allvarlig och frågar dig om något annat än meningslöst skit.

Men aldrig har jag någonsin kommit tillbaka så många gånger som till dig, när alla andra försvunnit och lämnat festen.
Då har jag alltid, alltid tänkt på dig och lagt mig på ditt bultande bröst en timme senare och somnat tryggt.

Kjolen jag hade på mig hos dig luktar fortfarande som du.
Svett, rök och något annat mer diffust.
Håller den mot mitt ansikte och sniffar.
Blundar och återkallar minnet från när du vänder dig om och kysser mig och säger att jag är en filur. En av de underligaste krabaterna du mött. Jag älskar när du säger så.
Du är ett hemligt kantarellställe som ingen annan än jag känner till.
Du brukar inte vara såhär med någon annan än mig brukar du säga.

Just därför kan ingen annan än jag förstå dig, och jag är också nog den enda som inte kan förstå dig.

Så nära och så långt bort,
så hopplöst instängd,
och så hopplöst utelåst utan nyckel.


Ovissheten kramar om mig för varje steg ner i den kaffesump-luktande trappuppgången som många gånger förr.

Jag antar att du alltid kommer vara ett rastlöst barn på en släktmiddag.
Jag antar att jag alltid kommer att komma tillbaka när festen är slut och alla gått,
för ingen får nonsens att låta rimligt som du.