Detta är berättelsen som kom att prägla myten om vår Gudasaga i Juletid. Allt hände i förfluten tid. Plats, även ort var ej i vår kalla nord.
Så hände det i den tiden när myten blev en saga och endast de små eldarnas ljus ledde stjärnorna vilse i drömmen om hur kärleken föddes ur smärtan.
Jag lämnade ifrån mig mitt bästa krus med olja, det första som runnit ur kvarnens malande stenar, jag hade själv med mina söner pressat dem långsamt runt för att utvinna de klara dropparna ur olivens mogna frukt. Gudagåva kallade de denna olja som både smorde mitt läder och gjorde det mjukt, lenade min händer när trädammet från arbetets slit torkat ut min hud.
Likaväl gav olja ljus och berikade maten med smak och hindrade eldens hetta bränna den på elden.

Gudagåvan blev detta som ett signum för att färden som jag var tvungen anträda med min unga hustru, skulle förbli bli en lycklig färd.
Ett krus och ett handslag hade min förra svåger fått, min döda hustrus bror. Han en av de som fått mig att bosätta mig hit till trakten av de mörka bergen och den torra öknen.

Undrade ibland om denna mula var värd denna olja som betalning, därför att den endast behövdes för färden genom landet.
Gammal var mulan hade svank i ryggen men inte halt eller lytt.
Min svåger vårdade noggrant sin familj och sina djur.

Nu skulle han även vårda mitt hus och mina söner när min färd gick mot söder, till den plats där jag och min unga hustru måste skattskriva oss i mina förfäders stad.

Så var det påbjudet till alla i riket med konungens dekret;
Ni skall skattskriva eder i edra förfäders boning.

Med många förmaningar om ett sunt leverne och att vårda mitt hus och min verkstad hade jag lämnat mina söner för denna flera veckor långa färd.
Vi, min hustru och jag skulle följa karavanleden så färden kändes trygg och min förhoppning var att resan skulle bli god.


Vi kom utan problem till den stora floden och där skulle vi nu även komma att ta farväl av våra nyvunna karavanvänner. Här delade sig karavan leden, landets blodåder som den även kallade sig.

Vi behövde vila någon dag för min hustrus skull och för att låta mulan beta friskt gräs. Resan hade gått utan problem och mankemang, som väntat var. Ändå hade vi tärt mera på våra förnödenheter och behövde införskaffa torkad frukt och friskt vatten, för nu väntade oss den strävsamma stora ökenvandringen.


Jag hade suttit vid en av eldarna och lyssnat till samtalet som förts mellan de män som kommit långväga ifrån. De samtalade om märkliga ting som hade fått dem att bryta upp från en tillvaro långt härifrån. Alla hade i sina länder, oberoende av varandras närvaro fått ett budskap.

Tre av männen berättade hur de hade oberoende sammanstrålat med varandra och att de nu fortsatt att tillsammans följa himmelens budskap vilket stod skrivet i stjärnorna.

Detta budskap förmedlade samma berättelse.

Nu i denna tid skulle födas en härskare, stor och mäktig han skulle födas för att förena alla folk i endräkt och sanning.

Under morgondagen skulle de vandra vidare för att söka upp konungen, härskaren över judaland för att framför de gåvor de medfört.
Kanske även få svar på sina frågor. Var man kunde finna denna gudafödde. Den blivande världs härskaren och skaparen av endräkt och kärlek.

Född som han skulle bli av ett stjärnestoft.

De hoppades att snart och äntligen kunna få ett svar för tiden var inne. Var nu platsen var där man skulle finna denna mytomspunna undrens konung, som i evighet skulle härska i endräkt. Morgonstjärnan var född som ett lysande signum och lyste på himmelen i öster.

I många år hade de nu följt stjärnan som sade att det är här som vägens möda tar slut och att i sanningens ögonblick skall himlen öppna sig och fridsfursten nedstiga.


Andra män nickade av medhåll och sade att nog var tiden förunderlig, för en stjärna som ingen sett förut steg upp varje morgon och lyste starkare än alla de andra.
Denna stjärna förvillade karavanägarens lotsar så att de fick svårt att välja rätt väg när färden skulle påbörjas i morgonväkten. Detta var ett omen som säkert inte bara kunde inte båda något gott. Då det snarare skapa oro i landet och förvirrade karavanlotsarnas arbete..


Undrens tid kanske det var, men ett järtecken var denna förunderliga stjärna.

Många tankar och frågor fanns hos mig när jag gick och lade mig intill min hustru, för att tryggt sova samman under vindskyddet och invänta morgondagen.

Tänkte mycket på de omen man dryftat vid lägerelden och mindes när hon, min då nyligen trolovade en morgon kommit till min bädd och berättat att hennes fränka kallat på henne i drömmen.
Hon hade känt en sådan oro att hon bad att få resa till hennes hushåll, för att se om allt stod rätt till.
Allt om den händelsen får jag nedteckna en annan dag.

© Bosse 21 december 2019,