När jag står på kanten men har redan hoppat.
Jag har insett att fallet är läkningen man behöver , tiden ner är terapin.
Botemedlet mot rädslan , med vinden och grenar som piskar mot ansiktet.
Som en påminnelse om att livet ska kännas .
Det ska levas och det gör ont.
Då vet man att allt är värt det.