Varför får jag aldrig ... var ifred och finna frid
En bägare av knytnävar och slag
Instängd i ett hörn
Pressad av andras krav
En bägare som rinner över
Av knytnävar och slag
Ni får mig aldrig stå still
Jag går jag ger mig av
För bara en död själ
Följer strömmen utan egen insikt
Ni kan aldrig ta viljan ur mig
Jag skall springa uppför klippan i raseri
Kasta mig över stupet utan egen rädsla
För jag är starkare än den starkaste
Jag hittar alltid tillbaka hem
Oavsett var ni slänger av mig
Ifrån era höga hästar
Som ni rider i högmod och svek
Ni tror ni stjäl mina tårar
Men ni är enbart främlingar
Som dunkar era skallar i ett bord
Där jag en gång satt
Jag vet en ny dag skall vakna
Då finns jag där igen
Med en tom bägare
Att fylla med mitt egna liv