Bjuder man in djävulen till förhandlingsbordet får man räkna med problem.
Det är några visdomsord jag hörde en gång. Om man gick och tänkte på hur det skulle vara att dricka lite. Eller ta en rökare.

Det snackas runt bordet. I mun. Känslorna svallar, brusar upp. Det svettas och hjärtklappas.
I sängen och under lunchen.

Så här är det bara en tidsfråga.

Man får sikta in sig på det långsiktiga. Hålla fokus.

I kalsongerna, krumböjd framför tangentbordet, sörplandes te medans bilden av The Irish Pub faller undan.
Jag tror kanske den bara tar sats.

Nyckelpigorna som bor här har dragit sig tillbaka. Dom var framme inatt. Drack vatten. Gör visst det ibland, under vintern, men äter inte. Övervintrar i gamla kåkar.

Vi behöver alla dricka.

Händer inte så mycket. Egentligen. Snackas mest. Det gör mig trött. Allt prat.

Ljudet från en avlägsen smällare når mig genom ett öppet fönster. Det provas inför morgondagen.

Från bordet hörs, du, skall vi inte ha oss en liten raket?