...uppå livets böljande ocean. Greta låg ej och drog sig denna förgätna morgon utan måste skynda sig att reva sina känslomässiga segel för den vind och det väder som så hotade vid horisonten. Klockan var redan över åtta och det var hög tid att skaka liv i Holger och söka få honom att vakna till. Hon gick ut i badrummet och gjorde sina egna som bestyr först. När hon väl klarat av dem kunde hennes bror få rummet alldeles för sig själv. Hon avslutade besöket med att fylla en mugg med vatten, vilken hon har med sig in i sovrummet. Den ställde hon sedan på fönsterbrädan, den som löpte längs fönstret på insidan av verkligheten. Där ställde hon sig att betrakta sin ännu sovande bror. Hans egna sovrum var spartanskt möblerat, så olikt hennes eget högst belamrade. En skön säng i och för sig, bred nog för två att tillbringa nattens dygnsrytm i. En liten och låg byrå på var sida om sängen. Ett skrivbord vid fönstret och därtill en stol. På golvet inga som helst mattor, inte ens de så populära halvtäckningsmattorna, fanns utplacerade litet som på måfå i det rum som var Holgers privata domäner. Hon iakttog honom i ungefär sju minuter och 33 sekunder. Därefter fattade hon muggen med vänster hand och med några få steg fram till sängen yttrade hon som så vanligt var, orden...
- Du har inte lång tid på dig nu, att slå upp på vid gavel, dina ögon blå. Du vet ju att jag annars kommer att slänga iskallt vatten i ditt ansikte och varför blöta ned sängkläderna i onödan?
Holger rörde blott sin bröstkorg och visade på så sätt för sin syster att han visserligen ännu var vid liv. Andningen var en smula rosslande och litet ojämn. Han var kanske sjuk? Hennes uppmaning brukade ha den effekten att han visserligen gäspade, men även verkade bara ligga och som morna sig och ha vaknat för kanske en sjutton minuter sedan redan. Men den här gången vaknade han inte. Den stilla konversation som annars vanligen bröt ut, den infann sig bara inte. Skulle hon med en knyck av handen låta iskallt vatten få skölja hans ansikte? Det var inte speciellt rött, som det kanske varit och kunnat skvallra om att han hade feber. En död kropp visar sällan behov av att andas. Så han levde fortfarande, men han visade inga tecken på att ha hört hennes klingande stämma heller. Vad kunde ha hänt?

Hårresande fortsättning i nästa kapitel av

Loggbok för Greta och Holger, del 2.
Solen stod ännu inte särskilt högt på himlen, utan vilade ännu 'på hanen' och någon tupp syntes inte heller spatsera stolt i någon hönsgård, strax bakom päronträden.