II
Vid födseln åker vi iväg i en lift
Längs samtidighetens berg
Mellan resenärerna, framför och bakom
Både ansikten och speglar syns
Sirius träder fram ur bleka molnsjok
Rumtiden tycks sedan spela sig själv ett spratt
Via fält, gropar och kullar i kosmos
Dess sken når ögonen både i ett då och ett nu
I de oändliga cirklarna
Minnena finns nära där
Livet påminner om dagen
Därpå sträcker vi oss bortom den
Den sällsamma musiken hörs åter
Det här stycket gungar alla till
Båtarna styr kosan mot fyren
Lanternorna slår in sina kilar i diset