Förstummad klingar staden där legender begravs under regniga nätter. Sorlet av morgondagens tvång glöms bort i den bländande solen. Som statyer står stadsborna frusna in i mönstret, där levande och döda träder in och tar del av sagan. Målar älvorna sina läppar röda och trotsar döden varje natt för att förföra eremiten som sett visionen i alla vindar bara för att måla ett osynligt kors på insidan av sina ögonlock och skingrat sig själv för att bli ett med bruset som viskar sanningar vilsna i vinden som bär höstens rödbrungröna löv. Sprängs hungerns labyrint i en virvel till de oupplystas hånskratt och allt strålar ur en mitt, bär nu alla samma längtan och sorg. Som musik klingar sanningen vassare än slipade diamanters försummade ilska till stjärnklara himlars sorg. I neonljusen möts världarna igen och de levande och döda möts för att fotografera Shiva som tar med sig världssjälen varje natt för att synda med helgonen som håller minnet vid liv av alla som kom till världen oönskade.